Utmattningssyndrom

Jag har aldrig skrivit eller berättat mycket om att jag har utmattningssyndrom, men i år är det tio år sedan jag fick diagnosen. Med diagnosen följde noll information om tillståndet. ”Du är utmattad”. Det var allt. Jo och så fick jag vet att det var kroniskt också. Ingen hit.

Det jag vet idag har jag skaffat mig kunskap om på egen hand.

Värken från fibromyalgin var alltid så mycket mer påtaglig och så mycket lättare att förklara, även om den också ter sig obegriplig för folk i allmänhet.

Sen jag lyckades få bort den där totala utmattningen på egen hand har jag nästan förträngt detta med mitt utmattningssyndrom. Men visst har jag men av det. Förmodligen för resten av livet.

Jag tänker inte trötta er med massor av info och uppräkningar, men forskning finns. Den visar på bestående hjärnskador för den som drabbas. Ibland liknade de som ses hos människor som fått en stroke.

Minnet är en sån sak som påverkas. För min del märker jag det sen jag började dansa linedance. Efter ett år minns jag stegen till två danser när jag hör namnet på dessa. Två. Av ca 10-15 stycken. Oftast, när instruktören säger namnet på en dans vet jag att jag gjort den och kan den, men inte hur stegen är. 

Detta löser sig dock, det räcker med att hon visar början på dansen så kommer den tillbaka. Eller sätter igång musiken. Så minnet finns där och är inte så svårt att aktivera. Alltså dansar jag glatt vidare.

En annan sak är ljud- och ljuskänslighet. För starkt ljus och för höga ljud på kan vara rent plågsamt. Numera är det nästan bara på morgonen jag har riktigt ont av detta. Det är så stressande att det gör fysiskt ont.

Och då är vi inne på detta med stress och stresshantering. Typiskt för utbrända människor är klart försämrat arbetsminne. Möjligheten till planering, flexibilitet och simultanförmåga minskar oerhört. Jag är oerhört tacksam över att mitt jobb med detta har gett resultat och att jag blivit så mycket bättre.  Men bra blir jag inte.

Numera kan jag oftast klara snabba vändningar och akuta situationer mycket bättre än tidigare. Men ibland blir det tvärstopp.

Jag har alltid varit en person som älskar att planera och organisera och det funkar fortfarande bra när jag har gott om tid på mig. Men ibland händer det ju saker i livet som gör att man måste tänka om snabbt och kräver en insats av mig. När detta inträffar, särskilt om det händer på en av mina sämre dagar uppstår kaos. Totalt kaos, inte i situationen, men inuti mig.

Alltså jag gör det som krävs i rådande situation. Men jag mår skit av det!

Hela min kropp protesterar. Värken kommer som ett brev på posten. Allting gör ont. Jag blir tyst, inåtvänd och ledsen. 

Tyst för att det är så svårt att förklara. Inåtvänd för att all kraft går åt till att ta mig igenom det som händer. Ledsen för att jag inte kan leverera och prestera när det behövs utan att själv fara illa på kuppen.

Det jag helst skulle vilja göra i det läget är att fly. Dra iväg till en öde ö eller en koja i skogen och inte prata med en käft på det närmaste året typ. Så känns det.

Hela min magkänsla skriker stopp så att det gör rent fysiskt ont, resten av kroppen också förresten.  Och min hjärna känns som om den är på väg att explodera.

Dessutom blir jag arg över att bli utsatt för det som just då händer. Som om det skulle hjälpa! Finns ingen att bli arg på och jag kan inte kräva att andra ska vara insatta eller förstå.

Men jag behöver också stå upp för mig själv. Säga att ”detta är inte ok, det funkar inte för mig”.  Det borde jag bli bättre på.

Nyligen hamnade jag i ovanstående situation och då kunde jag inte ens ägna mig åt mitt handarbete som brukar vara en sån avkoppling. Klarade inte ens av det enklaste utan att det blev fel. Varken hjärna eller händer fungerade.

Övriga symptom kan jag liksom leva med, de är mer hanterbara. Men livet försätter en ju ibland i situationer när det inte finns någon annan utväg än att plöja sig igenom skiten. Den förmågan har inte jag längre, tyvärr.

Så, om du känner någon med utmattningssyndrom, var noga med att fråga och kommunicera. Ta reda på vad personen vill och kan tillföra och ha förståelse för de begränsningar som finns. Ta ingenting för givet. Att personen orkade vid ett tidigare tillfälle säger inget om nuläget. Och fråga gärna ofta hur hen mår. Det uppskattas.