Me too

Jag tänker inte skriva någon detaljerad redogörelse för vad jag råkat ut för genom åren, men när ämnet blir så aktuellt som nu väcker det en del minnen och tankar.

Gjorde en snabb beräkning och kom till sju. Innan jag fyllt trettio. (Tjugosex för att vara exakt.) Den förste när jag var tolv. Sen tyckte jag inte det var värt att lägga energi på att räkna mera även om jag vet att det finns fler.

Sju personer som helt klart begick sexuella trakasserier och övergrepp. Det handlade inte i något fall om ord, utan om handling. Samtliga män. Dock är jag fullt medveten om att sju män inte är alla män. ;) Samtliga var svenskar, om det nu har någon betydelse? (Vilket det verkar ha för en del.) 

Alla utom två var nyktra när det hände. Själv var jag inte vare sig full eller ”utmanande” klädd vid något av tillfällena vilket ofta angavs som någon konstig form av orsak på den tiden.

Två av de sju var okända för mig, en var en tonårspojke, övriga var väl etablerade i samhället, med bra jobb i maktposition.

Det var inget man pratade om på den tiden. Det var liksom sånt som bara hände. Och om man sa något var risken stor att man antingen inte blev trodd eller också skuldbelagd, klassad som ”dålig” och ”lösaktig”. Så det var lugnast att hålla käften.

Det hela funkade så att man la skulden på den svagaste som protesterade minst. Inte på den som var hyfsat etablerad och sågs som en god samhällsmedborgare, utåt sett. 

Jag kan inte påstå att jag lidit av detta. Innerst inne har jag vetat hela tiden att det var de som gjorde fel. Möjligen har jag känt mig lite äcklad, men inte över mig själv och min egen kropp utan över att de tog sig friheter med den. 

Människor gör fel, that´s it. No big deal. Jag lider inte nu heller. Shit happens liksom. (Ursäkta alla engelska uttryck, men ibland är de bättre än de svenska.)

Jag har inga som helst planer på att hänga ut någon av dessa personer, vilket jag sett andra göra här och var. De är inte värda uppmärksamheten och besväret liksom och förresten är nog en del av dem döda vid det här laget. 

Det bästa jag kan göra utifrån rådande situation är att hylla mig själv, inte kasta skit på skitstövlar. Det bästa jag kan göra är att bli ännu starkare, leva vidare och njuta av det. För det sista jag vill bli är ett offer.

Det övergrepp jag lidit mest av under åren begicks av en kvinnlig lärare och det var inte sexuellt på något sätt alls. Men hennes sätt att behandla barn, utan medkänsla och förståelse, kan göra ont i mig än i dag när jag tänker på det.

Hur som helst… när jag tänker vidare på me too och allt som framkommit känner jag att det är väldigt bra att såna här saker kommer fram i ljuset. Jag har förstått sen länge att vi är många, men nu får man det verkligen svart på vitt, s a s. Det är skrämmande och samtidigt befriande. Fram med det bara, för det ger – eller borde ge – en tankeställare åt alla!

"Stå på er, annars gör någon annan det" samt "Det är inte bara oartigt att sätta sig på andra människor, det är obekvämt också!"