tisdag 11 juli 2017

Hair

Idag kom äntligen dagen då jag hade tid hos frissan för att göra en radikal frisyrförändring.

Detta har föregåtts av en lång tids funderande och velande hit och dit. ”Ska jag klippa mig alls? Och isf hur? Och hur kort?”
För och nackdelar har vägts fram och tillbaka. Diskussioner med maken, rådslag med släktens frisör, min egen frisör och dottern.

När jag till slut kom fram till att jag var sjukt trött på mitt långa hår förvånade jag mig själv med att bestämma mig för att fixa ny frisyr snabbt. I det inledande skedet hade jag tänkt mig någon gång nästa år!
Men när beslutet väl var taget kändes det inte som jag stod ut med att vänta en sekund längre än nödvändigt.

Nu kan man undra varför jag gör sån stor affär av ett hår? Folk byter ju frisyr stup i kvarten liksom.

Fast har man, som jag, haft samma frisyr i femton år och dessutom har en meter långt hår, blir det en stor händelse att klippa av det.

Jag har verkligen älskat mitt långa hår och min fläta och fått mängder av komplimanger för den. Främmande människor har hejdat mig på stan och i affären och kommenterat mitt hår. Så när tankarna först dök upp kändes tanken på att klippa av det nästan lite otacksam på nåt vis. Många har inte chans att ens få håret så långt liksom…

Men, en rätt lång tid nu har jag varit så sjukt trött på mitt hår! Det bara hängde där, alldeles platt och mycket tungt. Det enda jag kunde göra med det var att fläta. Det gick inte att sätta upp för det var för långt och för tungt. Att försöka locka det var inte att tänka på. Att ha det utsläppt gick inte heller utan resulterade i ett veritabelt skatbo som tog evigheter att reda ut. Varje tvätt måste planeras för det gick inte att blåsa torrt. Torktiden var över 12 timmar. Färgningen ska vi inte tala om! Att sova utan flätat hår var en omöjlighet och att borsta det varje morgon tog sin rejäla tid. 
Jag blev trött på att flätan ramlade fram i hundens mat när jag serverade den, i diskmaskinen bland den kladdiga disken, för att inte tala om när jag städade toaletten!

Så till slut var beslutet taget. Av med skiten!!

Frissan, som varit ”min” frissa i många år nu, var lika uppspelt och förväntansfull som jag när jag kom dit i morse. Vi hade rådslagit en hel del i telefon förra veckan. Hon kände sig hedrad över att få förtroendet, sa hon.

Sen bestämde vi tillsammans hur mycket som skulle klippas av. Och enades om ca 50 cm. Hon frågade om jag ville spara flätan och det ville jag. Så hon kapade flätan i överenskommen längd med maskin.

Plötsligt blev mitt huvud väldigt lätt! Det blev en helt oerhörd skillnad på tyngden. Kändes fantastiskt!
Sen vidtog färgning i en ny nyans och slingor, vilket jag inte haft på 25 år ca. Därefter sköljning och så själva klippningen.

Som hon höll på där med att klippa, frissan, så sa hon ”Oj, vad lockigt ditt hår är!”.
Jag började skratta och förklarade att det var det inte alls för jag har alltid haft spikrakt hår. Då tog hon fram nackspegeln och visade mig och till min stora förvåning var mitt hår lockigt!! För första gången i mitt liv! Det var som om det fått nytt liv och börjat dansa av glädje nu när det sluppit tyngden. Otroligt!

Innan vi började sa frissan att hon skulle locka det åt mig på slutet för att visa hur man gjorde, för inte tusan vet jag hur man lockar hår efter så många år! Nu visade hon bara lite på slingorna runt ansiktet för resten var ju redan lockigt. Det är dock osäkert om dessa lockar håller i sig eller om det är en tillfällig ”sinnesförvirring”.

Jag gick därifrån och var glad och väldigt, väldigt nöjd, med flätan i en påse. Fascinerades av att känna vinden genom håret, en känsla jag inte upplevt på många år. 
Skickade bums bilder till maken, vars kommentar blev ”skitsnyggt!” Även barnen och de närmaste vännerna fick bild via messenger och gamla mamma fick veta det hela per telefon så att hon inte ska få en chock nästa gång hon ser mig.

Sen gjorde jag min största selfiebombning någonsin på facebook och Instagram.  Selfies är inte min grej, men denna stora händelse måste förstås dokumenteras och visas. 

Idag har jag nog speglat mig fler gånger än jag vanligtvis gör på en månad! Och provat spännen, uppsättningar och andra hårdekorationer.

Nu väntar jag bara på att få hem en plattång jag beställt också. Inte för att platta håret med, utan för att locka. Platt hår har jag fått nog av för tillfället.


Så nu är jag liksom lite stylad kan man säga. Nya glasögon vore trevligt, men det får vänta ett tag. Nästa vecka ska jag dock fixa naglarna. Tjoho! :D



tisdag 27 juni 2017

Praktik i cancerlandet

I mitten av juni hade jag, högst ofrivilligt, en veckas ”praktik” i cancerlandet. Det var minsann ingen semester!

I april, vid ordinarie diabetesprovtagning, upptäcktes att min sänka var för hög. Kompletterande provtagning följde och efter några veckor fick jag veta att jag hade en M-komponent i blodet. 
Detta var något jag inte ens visste fanns och aldrig hört talas om. Ytterligare provtagningar följde. 
Därefter fick jag besked att mina prover såg bra ut, men att svaren, som rutin, skulle skickas till Hematologen för bedömning.

Eftersom vårdcentralen uttryckligen sa att provresultaten var bra släppte jag hela grejen. Dock visade det sig att de var överdrivet optimistiska. 
Det är inte första gången de klantar sig. Förutom felaktiga besked har jag upplevt feldiagnosticering, utebliven kallelse, nonchalant bemötande, felinformation och missade undersökningar. Jag övervägar starkt att byta vårdcentral! Olika läkare för olika sjukdomar, tre stycken bara senaste halvåret och hon som hade hand om just dessa prover har jag aldrig ens träffat.

Några dagar efter det överdrivet positiva samtalet från min vårdcentral ringde hematologen. De ville träffa mig nästkommande tisdag. Förvånad och förbryllad över att få tid så snabbt, tackade jag ja och på tisdagen gick jag dit, helt övertygad om att de bara vill träffa mig och ge lite kompletterande information. Provsvaren var ju bra liksom.

Jag fick träffa en mycket trevlig, pedagogisk och tålmodig läkare. Han förklarade det hela på ett jättebra sätt och svarade väldigt informativt på mina frågor.

Eftersom det visade sig att mina provsvar inte var fullt så normala som min vårdcentral försökt påskina, men inte totalt alarmerande heller, inledde han en utredning omgående. Jag höll med om vikten av detta. Jag ville ju ha klara besked på hur läget faktiskt var!
Så på bara några minuter gick jag från att känna mig frisk och glad till att vara presumtiv cancerpatient under utredning!

Som sagt ville läkaren utreda omgående. Med omgående menade han inte i morgon, nästa vecka eller nästa månad, utan precis där och då. ”Nu får du åka gräddfil inom vården”, som han uttryckte det. Direkt skrev han en remiss till datortomografi på hela kroppen. Det kändes betryggande. Sen skulle jag också lämna en hel drös blodprover innan jag gick därifrån.
Och sen sa han: ”Men det allra första vi ska göra nu direkt är att ta ett benmärgsprov”.

B E N M Ä R G S P R O V!!!!

Det ordet har varit min fasa hela mitt vuxna liv!! Benen försvann under mig, hjärtat slog som en stångjärnshammare, svetten började lacka. ”Nu dör jag!”, tänkte jag.

Här var det inte läge att spela kaxig, så jag berättade för läkaren att jag var helt skräckslagen. Mina tankar rusade! På ena axeln satt en jävel och sa: ”Hahaha…nu får du så du tiger. Det kommer att göra skitont och vara urjobbigt!”. På andra axeln satt en ängel som sa: ”Du har fött tre barn nästan utan smärtlindring alls, du är expert på andningsteknik och smärthantering. Klart du fixar detta!”

Tanken på att någon skulle sticka mig ända in i skelettet var så vidrig att jag höll på att spy. Det var skräck, ren jävla skräck.

Då blev min oerhört tålmodige doktor så där superpedagogisk och tog sig tid att förklara och berätta. Och så sa han: ”Detta prov har oförtjänt dåligt rykte, det är faktiskt inte värre än en tandläkarbedövning”. Jag trodde honom inte.

Men det var bara att inse fakta. Måste jag så måste jag och det skulle ju inte precis döda mig. Möjligen kunde jag få hjärtinfarkt eller stroke av ren skräck, men den risken fick jag ju ta.

Plötsligt frågade läkaren om jag gillade musik! Jag svarade att det gör jag. Och då undrade han vilken sorts musik jag slappnade av bäst till. ”Klassiskt”, svarade jag och han satte på Chopin på Spotify. Sen började han bedöva. Hans paroll var ”bedövning ska man inte snåla med” och bedövningen kändes iofs, men det var fullt hanterbart och snart var jag bedövad så in i vassen.

Läkaren småpratade om allt möjligt och sen kom en trevlig och omtänksam sköterska in för att assistera. Hon försäkrade mig om att allt skulle gå jättebra.

Och det gjorde det! När jag låg där och undrade när smärtan från helvetet skulle komma och jag skulle svimma, sa läkaren: ”Nu är det klart!”

Jag började skratta. Tala om att oroa sig i onödan. Jag tackade så mycket för hans tålamod och påpekade att han var helt fantastiskt pedagogisk och han svarade: ”Och det säger du som är pedagog! Det suger jag åt mig!”.
Jag gick därifrån och kände mig modigast i hela världen.

Oron för benmärgsprovet hade blockerat allt annat och jag hade ännu inte landat i all info och det faktum att jag nu var föremål för en cancerutredning. Denna insikt trillade ned som en bomb över mig senare under dagen. Jag sjönk och sjönk.

Natten blev, till största delen sömnlös. Dels p g a oron men också därför att benmärgsprovet gav mig värken från helvetet i ena benet. 
Klockan fem på morgonen slocknade jag och sov några timmar. Maken hade redan under natten insett vilket skick jag var i och stannade hemma nästa dag. 
Han tog hand om mig, hunden och allt annat. Själv satt jag på altanen och kände mig som ett ufo till långt fram på eftermiddagen.

Nästa dag tog jag mig samman något och bestämde mig för att jag var frisk tills motsatsen var bevisad. 
Men det var ju den "lilla" haken att jag faktiskt kanske hade cancer. Det var en känslomässig berg-och dalbana. 
Ena sekunden tänkte jag att jag inte kunde må så här bra och vara så sjuk. Nästa sekund planerade jag min begravning. 

På promenaderna kom jag på mig själv med att skriva blogginlägg om cancerbehandlingar likaväl som blogginlägg som detta, om glada nyheter. 

Om det var fråga om värsta tänkbara scenario; hur i helvete skulle jag kunna berätta det för barnen? Och gamla mamma? Hur länge skulle jag kunna hålla det hemligt för henne? Tills cellgifter fick mig att tappa håret? Jag beslöt mig för att jag, till varje pris, i alla fall måste hålla mig vid liv längre än henne! 

Det var stress, rädsla och ångest. Jag kastades verkligen mellan hopp och förtvivlan. Det är inte det att jag är rädd för själva döden i sig. Det är det att jag har så mycket kvar att göra. Så mycket att skriva, så mycket att fixa. Skulle jag hinna och vad skulle jag isf hinna? 

Ja, det var hellweek, bokstavligt talat!  Maken var också sjukt orolig och hans kroniska magkatarr firade nya triumfer. Nattsömnen var åt helvete hela veckan. Skulle vi bli tvungna att skiljas åt redan? Vi hade ju så mycket kvar att göra och 12 år är alldeles för lite med sin ”match made in heaven.”

Väntan på vetskap var en fasa. Maken och jag pratade mycket och jag uttryckte hur jag kände och vad jag ville om ”det värsta” stod för dörren.

Älskade lilla hunden, som alltid vet exakt hur jag mår (ingen idé att försöka dölja något för honom!) blev stressad och orolig, försynt, krävde inget, men vakade över mig som en hök. Han ville knappt ens följa med maken ut på promenad för han ville inte gå ifrån matte. <3

Under veckan ringde de från röntgen. På måndagen fick jag tid för datortomografi. Det faktum att allt gick så fort ökade min oro. Det var ju iofs bra, men jag kunde inte känna mig tacksam för det just då. Jag blev bara stressad. Undersökningen gick både snabbt och smärtfritt. Skönt att ha det gjort tänkte jag efteråt.

Exakt en vecka efter att hela ”cirkusen” startade var det dags för nästa läkarbesök och besked om alla provsvar. 
Jag vaknade kl fem på morgonen. Superstressad. Spyfärdig av nervositet och oro. Kunde knappt äta frukost. Hunden åt inte heller sin. Domedagen liksom. 
Maken följde med, tack och lov. Läkaren var 45 minuter försenad. Tortyr!!
Till slut var det min tur.

Ny läkare denna gång, en underbar kvinna. Det första hon sa var: ”Jag vet att det bara finns en enda fråga ni vill ha svar på just nu, så det första jag vill säga är att ni kan korka upp en flaska skumpa ikväll!”

Det var inte en sten som föll från mitt bröst, det var hela, jävla Mount Everest! Tårarna steg upp i ögonen. 

Sen följde hon upp med mycket bra, relevant information. Förklarade allt om detta och hur de nu skulle fortsätta för att hålla koll även om cancerfaran absolut inte är överhängande. 

När vi gick därifrån var vi förstås oerhört glada men det första jag gjorde var att dyka in på närmaste toalett och torka tårarna som bara ville fortsätta rinna.

Glädjen kände inga gränser den dagen! När jag kom hem från läkarbesöket såg vår hund direkt förändringen i mitt sinnestillstånd och blev lika glad han. Sen slocknade han som ett ljus, helt utmattad efter att ha vaktat på matte en hel vecka. 
Jag hörde av mig till de få som vetat om läget under veckan, med mitt glädjebesked. Det var stort!

Det jag har är alltså MGUS. En diagnos jag aldrig hört talas om. Helt klart bättre än att vara cancerpatient! 
MGUS kan man ha om man har en M-komponent i blodet. Den ska inte finnas där. Den är inte ärftlig (det var en av mina första frågor och jag är så tacksam för att mina barn inte löper ökad risk att drabbas) och inget vet i dagsläget varför den uppkommer. 

MGUS betyder Monoklonal Gammopathi Utan Specifikation. (Ska jag vara udda så ska jag vara det med besked!)

OM denna M-komponent har någon specifikation, vilket händer i 20% av fallen har man antingen en sjukdom som på sikt leder till muskelförtvining eller så har man myelom som är en form av benmärgscancer. Den förstnämnda sjukdomen avfärdades direkt för min del, den sistnämnda är den som alltså utreddes.

Visserligen kommer jag, för resten av livet, löpa ökad risk för denna cancerform, men risken är mycket liten. Jag kommer att få lämna blodprover, först varannan månad och sen allt mer sällan så länge M-komponenten håller sig lugn. Jag kan absolut leva med det. Det är större risk att jag blir överkörd av en bil, liksom...

Säga vad man vill om dagens sjukvård, men när det verkligen gäller får man banne mig gräddfil! På en vecka fick jag två läkarbesök, ett benmärgsprov, en datortomografi samt omfattande provtagningar och undersökningar. 
Jag får dessutom i uppföljning i form av regelbundna provtagningar och nytt läkarbesök i december. Jag är oerhört tacksam för detta! 

Att de fixar ett besked på en vecka liksom. Ingen olidlig väntan i många veckor eller månader. Snabbt och effektivt!
Jag är alltså, i nuläget, på rätt sida om strecket. Jag tillhör de 80%. Det känns fantastiskt underbart!

OM jag någon gång råkar i den situationen att min M-komponent ställer till med dumheter i form av benmärgscancer är prognosen ändå hyfsad. Denna cancerform är visserligen kronisk, men det finns ett flertal olika behandlingsformer så att man kan leva upp till femton år med hyfsat god livskvalitet. Och forskningen går ju framåt.

Min tanke, när jobbiga saker händer i livet… och det är en oerhört viktig tanke!, är ”vad är meningen med det här och vad kan jag lära mig av detta?”  
I min värld händer saker av en anledning och att fråga sig ”varför just jag?” är totalt meningslöst. ”Varför inte jag?”, är en bättre fråga. 

Av just detta har jag lärt mig att jag klarar mer än jag tror, att jag är mer älskad än jag visste om och att jag har en inre styrka som heter duga. 
För någonstans under hela resan kände jag att även om beskedet skulle blivit det värsta möjliga, hade jag klarat det också. 
Jag hade brutit ihop och kommit igen. Jag hade gått efter principen ”cry a river, built a bridge and get over it”. 
Jag hade kämpat så in i helvete och gjort det bästa möjliga av situationen. Det känns bra att veta. 

Till sist vill jag uttrycka min tacksamhet!

Tacksamheten över att bo i landet Sverige med en vård som fungerar när det verkligen gäller. 

Tacksamhet för att jag får vara med ännu en tid och slippa klubba mina barn med ett negativt besked. 

Tacksamhet för att min underbare make (och hans chefer) omedelbart ställde upp till 100% och gav ett helt ovärderligt stöd. ”Skit i jobbet, stanna hemma så mycket du behöver”, blev chefens kommentar. Heder åt sån omtanke!

Tacksamhet till de få som först fick veta om situationen och följde mig med så mycket kärlek, omtanke och oro under ”hellweek” och alla andra som hört av sig med jubel, hejarop och glädje senare.

Tacksamhet till bästa vännens syster, som i ”egen nöd” ramlade in här på fredagskvällen samma vecka med två väninnor och hjälpte oss fördriva tiden så att helgen gick fortare och vi inte hann tänka så mycket. Som maken sa: ”Det var nog meningen att deras bil skulle gå sönder just här just nu. ” :D

Det värmer oerhört i mitt hjärta att uppleva så mycket kärlek och omtanke från så många. Jag har blivit rörd till tårar så många gånger. Älskar er alla!


Och tack till mina barn! Tack för att ni finns och tack för att jag får följa er ännu flera år framöver. Jag älskar er så oerhört mycket! 

Livet blir oerhört dyrbart när man ställs inför tanken att det kanske inte blir så långt som man trodde. Livet har alltid varit dyrbart för mig, men det är det ännu mera nu. :)



onsdag 31 maj 2017

Vi har blivit med robotdammsugare! :D

Robotdammsugaren Vera har alltså flyttat in här. :)
Hunden är totalfascinerad och så även jag. :D


Igår hade Vera laddat upp sig till fullt batteri och jag satte henne på att städa hemmet. Hon skred till verket med allvar och stor energi. :D

Först tog hon sikte på matbordet och krockade med en stol! :D 

Efter lite stånkande och snurrande tog hon sig därifrån, hittade en öppning mellan stolarna och dammsög därefter mattan under bordet länge och noggrant. 
När hon ansåg uppgiften avklarad tuffade hon vidare i matrummet och gav sig på en trasmatta. Efter en stund började hon pipa ilsket och när jag tittade i displayen talade hon om att borsten behövde rengöras. Tror fan det, när hon försökte tugga i sig hela mattan! *ASG*
Jag befriade Vera från trasmattan och hon traskade vidare. Dammsög hundens matplats tills den var kliniskt ren och fortsatte sen till köket. 

Köksgolvet blev snart soprent och Vera gav sig ut i hallen efter att ha krockat med några lister, möbler och väggar. Själv började jag undra om Vera var synskadad och behövde glasögon? 


Glatt och ambitiöst befriade hon hall och dörrmatta från grus, för att därpå rulla in i badrummet och göra ett gott jobb... tills hon fastnade mellan väggen och toaletten! :D

Vera protesterade ilsket och när jag lyfte upp henne meddelade hon: "Var vänlig sätt ned mig på golvet". Jag är ju sammarbetsvillig av mig och Vera verkade bestämd så jag gjorde som hon ville. Hon dammsög välvilligt resten av badrummet och tuffade sen ut därifrån mot vardags-rummet. 

Halvvägs stannade hon och protesterade igen. Hon var full! :D Eller ja, hennes "mage" var full. Eller snarare behållaren. Så jag tömde Vera´s behållare och då blev hon nöjd. En stund. 

Hon dammsög utmed ena kanten av vardagsrummet och sen tyckte hon det var en bra idé att ge sig av mot köket igen?! Där hon redan hade städat...
Så köket blev väldigt städat och sen kom hon inte tillbaka till vardagsrummet för den lilla tröskeln var tydligen för hög! *fnyser*

Hon snurrade ett antal varv, krockade flera gånger med golvlisterna i köket och försökte gång på gång ta sig över den lilla tröskeln. 
Sen meddelade hon att hon var "trött", d v s behövde laddas och tänkte återgå till sin dockningsstation. 
Problemet var bara att hon inte "hittade hem".:D 

Hon snurrade och for tills hon blev tröttare och tröttare och sen gav hon upp. Så jag bar henne tillbaka till stationen och hon protesterade inte ens. 

Vera sov gott hela natten vid sin station och nästa morgon var jag ytterst nyfiken på ett nytt försök. Vi hade ju ett rätt "odammsuget" vardagsrumsgolv att hantera. :D 


"Plirr", sa hon glatt när jag tryckte på knappen och sen talade hon om att hon "orienterade sig" och därefter satte hon iväg. Mot matrummet igen...
Jag lät henne hållas. Matrummet är ytterst väldammsuget nu. Fast hon tog inte lika god tid på sig som igår utan strävade glatt på mot vardagsrummet. Jag noterade att hon heller inte körde på lika många stolar, lister och andra saker som dagen innan. 

I vardagsrummet har vi en pelare. Vera blev oerhört fascinerad av den samma. Efter ca 17 varv runt pelaren ansåg hon sig färdig där och fortsatte sedan mot nya, outforskade marker. :D 


Det dunsade liksom till lite då och då när Vera krockade med någon fåtölj eller hylla. Och sen blev hon riktigt förbannad när hon försökte komma in under makens fåtölj utan att lyckas, men till slut gav hon upp och hittade några rejäla dammråttor under tv-bänken, vilka hon skickligt eliminerade. 

Därefter gav hon sig in under soffan, brummade där under en stund för att elegant titta ut igen åt ett helt annat håll!

Belåtet tuffade hon vidare och till slut hade hon avverkat hela vardagsrummet och tog därefter en sväng till hallen, där jag och hunden lyckats dra in lite gräs och grus efter promenaden. Vera sög upp detta på ett kick och jag började känna att jag faktiskt älskar Vera, trots att hon verkar något förvirrad. :D

Dock märkte jag en stor skillnad idag jämför med igår. Visserligen dammsög Vera under stolen i hallen fyra gånger, man får väl lita på att det behövdes då, men hon krockade inte alls lika mycket som igår utan svängde tämligen elegant undan för väggar, lister och möbler i god tid. 

 
Vera är en robot, programmerad för att dammsuga, men hon hittar inte i sitt nya hem ännu. Hon behöver tid på sig att lägga in saker i sitt minne och orientera sig här, har jag förstått. 


Uppmuntran från en som haft robotdammsugare i många år är att den bara blir bättre och bättre ju mer tid den får på sig. 
Och jag måste säga att redan är vårt hem väldigt välstädat trots Veras velande, krockar och konstiga turer. :D

Inte heller idag hittade hon "hem" till sin dockningsstation utan fick finna sig i att bäras, men det kommer säkert. Jag har gott hopp om Vera och hon är iaf lättare att kånka omkring på än en vanlig dammsugare. :D

Fortsättning följer! 



onsdag 3 maj 2017

I did it!!

Idag fick jag samtal från min doktor. 
Han var tidigare skeptisk till min vägran att göra annat än att kostbehandla mig själv och jag har lovat honom att om inte min metod hjälper kommer jag naturligtvis att prova hans, d v s läkemedel. 

Förrförra veckan tog jag nya prover. Främst HbA1c (långtidssocker) och kolesterolprover. Och idag ringde herr doktor för att meddela resultatet.

Han var lyrisk och lät uppspelt! 
Jag blev också lyrisk och uppspelt! 

HbA1c hade nu sjunkit till normala 41, från att ha varit uppe i 93 för 7 månader sen. 
Det "dåliga" kolesterolet hade sjunkit och det "goda" stigit. 

Så vi babblade glatt på i bästa samförstånd. 

Han frågade om jag motionerar. Jag svarade ja.
Han frågade om min vikt. Minus ca 10 kg, sa jag.
Han var mycket nöjd. 

"Och du äter fortfarande ingen diabetesmedicin?", frågade han. 
Jag svarade att det gjorde jag inte, men att jag är noga med att hålla koll på mitt blodsocker, särskilt om jag äter nåt jag inte brukar.
"Fast jag äter ju inte tårta, kakor, glass och sånt", tillade jag.

Och då fick jag svaret: "Men du måste ju leva också! Du kan äta lite sånt ibland."

Tack snälla doktorn, men jag avstår helst. Det är just det där med att leva...
Jag lever i allra högsta grad och bättre än förut och äter dessutom väldigt mycket gott! :) 

Samtalet avslutades efter jag vet inte hur många "jättebra" och "fantastiskt" från min läkare. 

Så allt går enligt planen här. 
I did it! 
D v s reverserade min typ2-diabetes och kan alltså kalla mig diabetiker typ noll. Det innebär inte att jag kan börja slarva nu, utan måste förstås sköta mig, men risken för alla otäcka följdsjukdomar är nu eliminerad.

Känner mig äckligt belåten!! :D

Tack LCHF!



fredag 28 april 2017

Sorglig betraktelse över dagens väder

”-Gummistövlar anbefalles!”, sa vädret till mig innan jag ens var redo för promenad.
Kalla gummistövlar i kallt väder? ”-Nej tack”, svarade jag och tog på dubbla strumpor samt letade fram de sedan länge övergivna gummistövlarna. 
De hånflinade åt mig! Inga dubbla strumpor fick plats så stövlarna fick återgå till att vara övergivna till förmån för varmfodrade vinterkängor.

Regnbyxor, vattentät jacka, mössa och handskar och två tröjor senare dristade jag mig utanför ytterdörren med friskt mod.

Blött. Allting är blött. Och grått. Och sorgligt.

Utanför affären sitter A-laget och huttrar under taket, ivrigt kämpande för att fylla på den invärtes värmen.

En bit senare passeras jag av en bil innehållandes en väderblind chaufför som kör så nära trottoarkanten att en halv vattenpöl stänker upp mot min högra sida och sakta sipprar ned från midjan till fötterna.

Mina så kallade vattentäta vinterkängor har fått nog och kontaminerar mina strumpor som i sin tur förvandlar mina stackars tår, med för övrigt onödigt fina rödmålade naglar, till presumtiva isbitar.

Utmed promenadvägen står några ledsamma, frostbitna påskliljor tappert kämpandes mot vädrets makter.

I en trädgård ser jag en övergiven klotgrill med tårarna rinnandes nedför sina runda kinder.

Till och med mina absolut suveräna regnbyxor kastar in handduken mot slutet och klistrar sig som en äckligt våt filt mot mina knän.


Uppgivet vandrar jag hemåt och tänker i mitt stilla sinne: ”Min vår, min vår, varför har du övergivit mig?”




fredag 7 april 2017

Och där satte Sverige fredagsmyset i halsen!

Misstänkt terrordåd i Stockholm. Minst fyra döda och flera skadade. Många är inte förvånade. Och varför skulle man bli förvånad liksom? Sverige är ingen egen planet. Vi är en del av planeten Tellus där hemska saker händer så varför skulle vi vara förskonade?

Under kvällen har jag följt trådar i sociala medier och det som förvånar mig i allra högsta grad är många konstiga kommentarer.

”Så går det när man släpper in vad skit som helst i landet!”, är en sådan kommentar. Inte vet jag vad det har med dagens händelser att göra alls? Ingen gärningsperson är ännu fastställd.

”Vi kanske ska sluta vara så jävla snälla?!”, är en annan. Vad misstänkta terrordåd har med snällhet att göra kan man verkligen undra? Terrorister kan ta sig in i vilket land som helst.

”Muslimjävlar!”, skrev någon och det var ju rakt på sak. Den människan verkar veta mer än alla oss andra eller också har hen väldig otur när hen tänker. Jag tror på det senare.

Många skäller ohejdat på Stefan Löfvén och kräver hans avgång. Som om terrorn skulle ha startat i samma sekund som han kom till makten? De tycks dessutom totalt ha glömt att vår förre statsminister pratade om att ”öppna våra hjärtan”.

Terrordåd, om det nu är ett sådant vilket vi inte vet i skrivande stund, förekommer i oerhört många länder oavsett det landets styre och politiska färg. De är också nästan omöjliga att förutse trots stor medvetenhet och höjd beredskap.

Andra hävdar att det hela beror på att Sverige ”kryllar av återvändare från IS” och om vårt mottagande av dessa. Det senare råder ju oerhört delade meningar om, men det här händer ju, som sagt, i många länder, oavsett hur landet i fråga hanterar eventuella ex-IS-krigare.

Jag känner mig dämpad och rätt låg och känner oerhörd sorg över det som skett. Mitt hjärta blöder för de som blivit drabbade på olika sätt. De som blivit skrämda, de som dött och skadats och deras anhöriga. De som blir oskyldigt anklagade av tanklösa människor.

Och min magkänsla är väldigt dålig av alla de fruktansvärda kommentarer som folk slänger ur sig i sociala medier. Nu kan jag höra, fastän jag inte vill, de f d vänner som valt hatets och rasismens väg. Hur de drar förhastade slutsatser, hur de förfasar sig, spekulerar och häver ur sig hemska saker. 
Jag vet inte hur sådana personer ens för ett ögonblick kan tro att de kan åstadkomma positiv förändring genom hets och hat? Har hat någonsin lett fram till något gott? Nej!

Den andra vägen, att fokusera på fakta, kunskap och det goda som ändå finns, kan naturligtvis verka mesig och verkningslös. Men den gör i alla fall inte någon illa. Och att göra illa leder aldrig till något bra. 
Vi kan hitta vägar att sätta ned foten och ”ta hårdare tag”, om vi gör det vänligt men bestämt. För hat och hot kan aldrig vara utvecklande!

Det en terrorist vill uppnå, om det nu är fråga om en terrorist här, är just det; skapa skräck och splittring, härska genom att söndra, skrämma skiten ur folk och de spelar hen rätt i händerna och reagerar precis så som terroristen hoppats på.

Samtidigt läser jag massor av oerhört kärleksfulla kommentarer. Folk som erbjuder skjuts, mat och husrum. Hotell som bjuder på nåt att äta och gratis övernattning. Alla som kämpar i olika trådar i sociala medier med att göra vad de kan för att balansera och nyansera debatten.Kärlek till er! 


lördag 11 februari 2017

Teo´s dagbok 73

Det var väldigt längesedan jag bloggade här nu! 
Jag är en upptagen kille, vet ni. ;)

Dagarna rullar på här och jag har fullt upp med att umgås med matte, husse, barn och kompisar. Äta är viktigt också och så motionera förstås. 

Men nu ska jag i alla fall berätta att jag varit på semester!

Det hela började med att husse och matte skulle åka på semester till ett ställe dit jag inte kunde följa med. 
Och då fick jag åka iväg till ett annat ställe ute på landet. 

Det var ett väldigt trevligt ställe, måste jag säga! Det luktade hund överallt och det fanns kompisar och snälla människor. 
Jag hade inga problem alls att gå ifrån husse och matte för jag ville in där. Både hörde och kände på lukten att det fanns andra hundar ju. 

Fast lite skumt var det ju förstås att vara på ett främmande ställe utan husse och matte. I alla fall i början. Men jag fick en fin säng och mat. Fast första dagen åt jag inget eftersom det kändes lite skumt liksom. Men utan mat kan man ju inte vara så länge och det var samma goda mat som jag får hemma så det var bara att käka. 

Det fanns en lucka i mitt rum med. Den var lite läskig i början, men de snälla människorna hjälpte mig och sen kom jag på att den var skitbra! Jag kunde gå igenom luckan och vips var jag utomhus. Egen trädgård liksom. Vilken lyx!
Undrar varför inte vi har det här hemma? Jag har stått och stirrat på altandörren var enda dag sen jag kom hem, men där är då f-n ingen lucka! 

Det fanns en jättestor tomt där på landet också. Där fick man springa lös. Härligt! Och varje dag gick vi promenader i skogen. Det är också jättekul eftersom jag är stadshund och inte kommer ut i skogen så ofta. 

Trevliga kompisar träffade jag också. Och en snygg tjej! Vi pussades mycket och ofta. :)

En dag, när jag varit där ganska länge, blev jag utsläppt på tomten och började nosa runt och tänkte pinka lite revir som vanligt. Då var det några som ropade på mig. Två röster jag kände igen. Och när jag tittade upp såga jag att husse och matte stod utanför grinden! Åhhh, så glad jag blev! Jag rusade dit fortare än blixten och sen hälsade vi massor. Det var så kul att se dem så jag både gläfste och pep. Borta bra men hemma bäst liksom.

Men det var kul på min semester. Jag kan varmt rekommendera mina hundvänner att åka dit!

Stället heter Björnåsens hundpensionat och jag tror jag ska åka dit någon mer gång, när matte och husse ska ut på sitt. 

De fotade oss också där på Björnåsen. Här kommer några foton på mig och den snygga bruden jag träffade där. :)