fredag 29 juni 2018

Dagens promenad rekommenderas!

Idag packade vi in hundar och oss själva i bilen, A och jag och gav oss iväg till ett område vi inte kände till. Där fanns vandringsleder från 2,8 - 9 km. 
Oerhört vackert och mycket välskyltat. Bra på alla vis. Stora plus på detta område!

Redan vid parkeringen hade någon byggt en liten gubbe i trä som höll en pil med texten "Spårcentral". Bara det bådade gott för vi har märkt att ibland är den första utmaningen att hitta just tavlan med lederna och deras märkningar.

Vi traskade alltså en kort bit till Spårcentralen där en tydlig karta visade de olika lederna. En färg för varje led och pilar som visade var de började. Vi valde den gula femkilometaren, Grytefotsleden. 

Vi gick på en skogsväg genom vackra hagmarker. Riktigt fint. På en halvö i en liten bäck fanns ett fikabord. Skyltar utmed vägen visade sevärdheter, som t ex den här: 



Om någon kan upplysa om vad en "bruaresten" är vore jag tacksam? Google gjorde mig inte klokare, men misstänker att "bru" har något med bro att göra? 

Så småningom smalnade stigen av och vi gick uppför en lång backe. Och då menar jag lång! När marken planade ut fick vi syn på en skylt: "Det var första backen, snart kommer en till!", upplyste den. 
Vi stretade vidare uppför, uppför. Och vackert var det:



Sen över ett kalhygge och vidare in i skogen igen. 

Vi gick på supermysiga stigar och plötsligt stod ett nysnickrat fikabord med tillhörande bänk mitt ute skogen. Omtänksamt!
De gula markeringarna var tydliga, täta och lätta att hitta. Mycket bra!

Vi kom fram till stenformationen "Grytefoten" som stigen är döpt efter. 




När vi närmade oss slutet av promenaden hittade vi en glänta där någon byggt en grillplats, ställt ut ett bord med bänkar och även roat sig med att bygga en älg, en krokodil och något slags fordon med ratt och allt av gamla stockar. :D 

På en liten ö i en bäck stod ett litet hus med fyr och vid kanten en dekoration med en svan. I en hage stod en häst och vagn med kusk och allt, byggt i trä och överblivet material. 

När vi strosade tillbaka mot bilen träffade vi på en äldre man som berättade att det var en privatperson som gjort allt detta! Från karta och markeringar till skyltar och annat utmed leden. Vilken eldsjäl!! 

Helt klart en av de bästa promenadvägar vi provat. Tänk att hitta det i lilla Rångedala! Kul att bli så positivt överraskad.

Hit kommer vi att åka tillbaka. 



torsdag 28 juni 2018

Sju kilometer!

I söndags gick vi sju kilometer. Vännen/grannen A, våra hundar och så jag. 
Det var en härlig promenad! 
Vi går inte fort och det får ta sin tid, men går gör vi. 
Det var många år sedan jag orkade gå så långt så bara det att kroppen funkar så bra nu är en riktig WOW-känsla.

Vi har börjat utforska olika spår och leder i omgivningarna så det blir nya promenader titt och tätt här. Riktigt roligt. 

Ibland blir det inte så bra, som svängen vi tog en bit utanför stan där all världens fästingar verkade ha årsmöte samtidigt! Helsike vad fästingar det var! Tur att våra hundar är preparerade mot de eländes krypen. Så där går vi nog inte igen.

Här om dagen valde vi en vandringsled i närheten av golfbanan. Markeringarna var hyfsat bra, men stigen var bitvis så smal att den knappt syntes. Nog inte många som brukar gå där, tänkte vi. Runt golfbanan har man tvingats sätta upp låga elstängsel för att hålla de bökande vildsvinen borta. En golfbana ser väl inte allt för kul ut efter besök av en vildsvinsflock. 
Att ta sig över dessa staket var enkelt. Bara att ta ett stort kliv med hunden i famnen. Men på ett ställe gick en smal stig tätt utmed elstängslet en rejäl bit. Så där gick vi, A och jag och kånkade på våra hundar. Då önskade jag att jag hade haft en chihuahua istället. Å andra sidan var jag rätt glad att Teo inte är en rottweiler! 
Men att bära 14 kg hund med jättepäls en bra bit i rätt rejäl värme var minst sagt ett gympapass! Alla kläder åkte i tvätten efteråt och duschen var mycket välbehövlig. Den sträckan provar vi nog inte igen. Vi fyndade dock tre golfbollar i en skogsdunge. Dessa gav vi till ett äldre par vi stötte på under vägen och det blev de glada för.  

En annan bana vi provat hade stenhårt gått in för terrängcykling. Skyltarna som markerade lederna var tämligen gamla och bristfälliga, men skyltar för cyklisterna duggade tätt. Något förvirrade av mängden skyltar tog vi oss i alla fall runt en bra sväng. 

Bäst hittills är nog lederna runt Hofsnäs herrgård. Oerhört vacker och rofylld miljö, bra stigar och mycket fint att titta på utmed vägen. Plus på den!
Söndagens sjukilometare var fin den också. Det var en kulturstig med skyltar längs leden. Vi passerade både odlingsrösen och stensättningar samt en källa och en galgbacke bl.a. Lite knepig skyltning på ett ställe, men annars en väldigt trevlig led. 

Ett par rejäla walkingskor har nu inhandlats för här ska promeneras mera. Ser fram emot att prova nya outforskade spår och leder. Rapport kommer. 


torsdag 21 juni 2018

Teo´s dagbok 74

Hej på er!
Nu var det riktigt, riktig längesedan jag kapade mattes blogg och gjorde ett eget inlägg. 
Så här kommer en liten rapport från mig. 

Livet trallar på kan man säga. Sen jag skrev här sist har jag fått några nya kompisar. Hugo är en av dem, en hyvens kille. Spaniel är han visst. Vi brukar promenera tillsammans med våra mattar och dom, mattarna alltså, pratar oavbrutet hela tiden! Ibland försöker jag busa med Hugo men han är inte alltid så sugen på det. Han gillar mer att spåra och nosa och sånt. Och sen är han galen i mat också. 

En annan, alldeles ny kompis, är Isa. Hon är bara en bebis. Jag älskar bebisar!! Jag vill helst kasta mig över henne och pussa henne, men det får jag inte för matte och husse för då kan hon bli rädd säger de. Dumheter! Jag är ju inte ett dugg farlig! Fast bebisar kanske inte fattar det? I alla fall är hon jättesöt och lite tuff också för hon tar sig för att skälla lite på mig när vi ses. Sa jag att jag älskar bebisar? 

Två av mina bästa vänner har försvunnit. Oxxa och Sophie finns inte mer. Ledsamt är det. Hoppas de springer över gröna ängar i hundarnas himmel och mår riktigt bra nu. 

Sen har det flyttat in någon konstig typ här hos oss! Det är inte en hund och inte en människa. Men hon rör sig alldeles av sig självt! Matte säger att hon heter Vera så det är väl nåt slags tjej då. 
Hon far runt här och suger upp damm och sånt. Matte gillar henne skarpt, men jag är mer skeptisk jag. 
Tycker hon är lite hänsynslös och oartig! När jag ligger på golvet och kopplar av kan hon plötsligt komma tuffande och köra rakt på mig! Inte ber hon om ursäkt eller ser det minsta ledsen ut heller! Jag reser på mig och blänger på henne men hon kör vidare som om ingenting hänt. Dålig uppfostran på den där Vera tror jag minsann. 

Vera har sin egen sovplats vid en vägg i köket. Där står hon och trycker mot någon svart apparat. Konstigt sätt att sova på om du frågar mig. 
Innan hon börjar fara runt här hemma går matte omkring och plockar undan saker, mina leksaker och så. En gång glömde matte ta bort min vattenskål och då skvimpade Vera ut nästan allt vatten och verkade inte bry sig ett dugg om det heller. Nonchalant är vad hon är. 

En annan gång började Vera låta väldigt konstigt. Matte lyfte upp henne och då hade hon sugit åt sig en av mina tuggpinnar! Jävla Vera!!

I går, när matte skulle plocka undan missade hon en tuggpinne och då tog jag upp den och släppte den framför mattes fötter så att hon kunde lägga undan den. Hon la den på soffbordet. 
Men när Vera närmade sig soffbordet anande jag oråd! Tänk om hon kan hoppa? Och tänk om hon skulle hoppa upp och ta min tuggpinne?! 
För säkerhets skull plockade jag ned min tuggpinne från soffbordet och tuggade i mig den blixtfort medan jag höll ett vakande öga på Vera. Hon är banne mig ingen kvinna att lita på den där!
Men jag får väl tolerera hennes nycker och ohyfsade uppträdande eftersom matte gillar henne så mycket. 

Matte kliar henne i alla fall aldrig på magen som hon gör med mig. Så det så!

Ja det var allt från mig idag. 

Önskar er alla en fin midsommarhelg! Tugga inte i er för många pinnar, akta er för kryddat grillkött och håller er undan fästingarna.

Kram
Teo



tisdag 12 juni 2018

En "bal" på slottet

I helgen som gick var vi på bröllop. Det var äldste sonen och hans sambo som gifte sig. 
Det var sannerligen en fantastisk dag på så många olika sätt! 
Vädret var underbart och precis lagom varmt. Vigseln hölls i en slottsruin med vidunderlig utsikt och oerhört vacker dekor. Middagen åts i ett borgrum vid vackert dukade bord. Underhållningen, tal, sång, bildspel, tävlingar och en filmad hälsning från sonens idol, var förstklassig. Toastmaster och toastmadame hade gjort ett helproffsigt jobb. Och alla andra som hjälpt till också. Det var ett sagobröllop! 

Och brudparet! Så vackra, så kära, så oerhört fina! Brudgummen var stilig som få och brudens klänning var fantastisk!
Det var kärlek i luften hela dagen. Ingenting kunde liksom vara bättre i alla fall inte ur min synvinkel. 

Det var ett privilegium och en ära att få vara med på en sån fantastisk tillställning. Och jag har fått så många nya, fina minnen. 
Detta var nog det första bröllop jag varit på där jag såg fler män än kvinnor med tårfyllda ögon. Bara min notering, jag kan ha fel. Men det känns ändå som en hoppfull utveckling att män mera vågar visa vad de känner numera. Det värmer i hjärtat. 
Själv är jag nog en ganska hårdhudad tant numera, men när brudparet tågade in hotade mina ögon med översvämning. Och när brudparet höll sina tal till varann steg tårarna igen. 

För mig personligen är det två saker som gav mig enormt stor glädje. Efter brudparets lycka förstås! Den slog allt! 

Den ena är att mor kunde åka med. Vi var länge tveksamma om detta. Men hon inte bara åkte med 30 mil bort, bodde i en stuga i två nätter, var med på grillkväll första kvällen och bröllop nästa! Hon var med på HELA bröllopet och festen ända tills klockan var ett på natten! Då åkte vi hem för att syrran och jag var medvetslöst trötta. Mor, snart 95, hade orkat en stund till, haha! Helt otroligt! Idag, när jag pratade med henne i telefon, berättade hon ännu en gång om hur kul det var. 

Den andra saken blev en enorm egoboost, visade det sig. Jag höll ett tal till brudparet. Jag började skriva ett utkast för säkert ett halvår sedan. Detta har jag sedan filat på under våren. In i det längsta var jag osäker på om jag verkligen skulle fixa att hålla det där talet. 
I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag pratat inför grupper, stora som små. Jag har flera olika utbildningar i ämnet "tala inför publik". 
Men nu är jag ringrostig! Och ett bröllopstal till nära anhöriga är en helt annan sak än att hålla en information eller ett föredrag. Det är känslomässigt för det första. En ska hålla en lagom nivå, lite lättsamt, gärna lite kul och även lite känslosamt och seriöst förstås. 

Till sist tyckte jag dock att jag fått ihop en bra text. Jag repeterade den för mig själv gång på gång. Och sen blev det till att peppa sig. "Du vet att du kan", sa jag till mig själv och påminde mig om alla "talknep" jag en gång lärt mig. 

Och jag gjorde det! Bara en sån sak! När jag stod där framme och hade kommit igång kände jag återigen glädjen i att våga och kunna. Det var längesedan sist. 
När jag sen fick gästerna att skratta ibland, bli knäpptysta ibland blev jag än mera stärkt. Och applåderna efteråt... inte hade jag väntat mig det! När jag gick ut i en paus strax efteråt kom dottern rusande efter mig och kramade mig och berömde mitt tal. Jag blev så varm i hjärtat! Under kvällen fick jag massor av positiva kommentarer om talet från både kända och okända och från brudparet såklart. Då klappade jag mig själv på axeln och tänkte: "Yes, i did it!" :D 

Allt detta gav dagen ytterligare en dimension för mig, även om lyckan över själva bröllopet förstås var den största. 
Men det som verkligen fick denna härdade "tant" att ta till lipen var när jag, fram på nattkröken kollade min mobil och hittade två meddelanden på messenger. De var skickade strax efter mitt tal. "Fan vad bra", skrev yngste sonen. Och dottern meddelade: "Herregud vad du duktig du var!"

Ja, allt som allt var detta en fantastisk och oförglömlig "bal på slottet"! 










lördag 12 maj 2018

Utmattningssyndrom

Jag har aldrig skrivit eller berättat mycket om att jag har utmattningssyndrom, men i år är det tio år sedan jag fick diagnosen. Med diagnosen följde noll information om tillståndet. ”Du är utmattad”. Det var allt. Jo och så fick jag vet att det var kroniskt också. Ingen hit.

Det jag vet idag har jag skaffat mig kunskap om på egen hand.

Värken från fibromyalgin var alltid så mycket mer påtaglig och så mycket lättare att förklara, även om den också ter sig obegriplig för folk i allmänhet.

Sen jag lyckades få bort den där totala utmattningen på egen hand har jag nästan förträngt detta med mitt utmattningssyndrom. Men visst har jag men av det. Förmodligen för resten av livet.

Jag tänker inte trötta er med massor av info och uppräkningar, men forskning finns. Den visar på bestående hjärnskador för den som drabbas. Ibland liknade de som ses hos människor som fått en stroke.

Minnet är en sån sak som påverkas. För min del märker jag det sen jag började dansa linedance. Efter ett år minns jag stegen till två danser när jag hör namnet på dessa. Två. Av ca 10-15 stycken. Oftast, när instruktören säger namnet på en dans vet jag att jag gjort den och kan den, men inte hur stegen är. 
Detta löser sig dock, det räcker med att hon visar början på dansen så kommer den tillbaka. Eller sätter igång musiken. Så minnet finns där och är inte så svårt att aktivera. Alltså dansar jag glatt vidare.

En annan sak är ljud- och ljuskänslighet. För starkt ljus och för höga ljud på kan vara rent plågsamt. Numera är det nästan bara på morgonen jag har riktigt ont av detta. Det är så stressande att det gör fysiskt ont.

Och då är vi inne på detta med stress och stresshantering. Typiskt för utbrända människor är klart försämrat arbetsminne. Möjligheten till planering, flexibilitet och simultanförmåga minskar oerhört. Jag är oerhört tacksam över att mitt jobb med detta har gett resultat och att jag blivit så mycket bättre.  Men bra blir jag inte.

Numera kan jag oftast klara snabba vändningar och akuta situationer mycket bättre än tidigare. Men ibland blir det tvärstopp.

Jag har alltid varit en person som älskar att planera och organisera och det funkar fortfarande bra när jag har gott om tid på mig. Men ibland händer det ju saker i livet som gör att man måste tänka om snabbt och kräver en insats av mig. När detta inträffar, särskilt om det händer på en av mina sämre dagar uppstår kaos. Totalt kaos, inte i situationen, men inuti mig.

Alltså jag gör det som krävs i rådande situation. Men jag mår skit av det!
Hela min kropp protesterar. Värken kommer som ett brev på posten. Allting gör ont. Jag blir tyst, inåtvänd och ledsen. 

Tyst för att det är så svårt att förklara. Inåtvänd för att all kraft går åt till att ta mig igenom det som händer. Ledsen för att jag inte kan leverera och prestera när det behövs utan att själv fara illa på kuppen.

Det jag helst skulle vilja göra i det läget är att fly. Dra iväg till en öde ö eller en koja i skogen och inte prata med en käft på det närmaste året typ. Så känns det.

Hela min magkänsla skriker stopp så att det gör rent fysiskt ont, resten av kroppen också förresten.  Och min hjärna känns som om den är på väg att explodera.

Dessutom blir jag arg över att bli utsatt för det som just då händer. Som om det skulle hjälpa! Finns ingen att bli arg på och jag kan inte kräva att andra ska vara insatta eller förstå.

Men jag behöver också stå upp för mig själv. Säga att ”detta är inte ok, det funkar inte för mig”.  Det borde jag bli bättre på.

Nyligen hamnade jag i ovanstående situation och då kunde jag inte ens ägna mig åt mitt handarbete som brukar vara en sån avkoppling. Klarade inte ens av det enklaste utan att det blev fel. Varken hjärna eller händer fungerade.

Övriga symptom kan jag liksom leva med, de är mer hanterbara. Men livet försätter en ju ibland i situationer när det inte finns någon annan utväg än att plöja sig igenom skiten. Den förmågan har inte jag längre, tyvärr.


Så, om du känner någon med utmattningssyndrom, var noga med att fråga och kommunicera. Ta reda på vad personen vill och kan tillföra och ha förståelse för de begränsningar som finns. Ta ingenting för givet. Att personen orkade vid ett tidigare tillfälle säger inget om nuläget. Och fråga gärna ofta hur hen mår. Det uppskattas. 


fredag 2 februari 2018

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Här om veckan kom vi så iväg på vår högt efterlängtade semester. Samma by, samma hotell som förra året. 

Jag är inte mycket för att åka tillbaka till samma ställe men detta är så sjukt bra så vi bestämde oss för att göra en repris på förra årets lyckade resa. 
Glada i hågen drog vi iväg. Vi hade ju längtat sen resan beställdes i september. 

Vi bodde i en annan lägenhet denna gång. Mycket bättre kök, lika fint inredd, dock var balkongen lite mindre men helt ok ändå. Väl framme sjönk vi ned på sagda balkong med något gott att dricka och bara förlorade oss i utsikten och värmen. Sååå skönt!
Vädret var ännu bättre i år än förra året. Kändes som att vi hade en fantastisk vecka att se fram emot. 

Och de två första dygnen var toppen! Besök i grannbyn, en oerhört vacker liten pärla. God mat, trevligt sällskap och, som sagt, underbart väder. Lite poolhäng och ett dopp. Så där skönt som det ska vara när man är på semesterresa.

Sen brakade helvetet löst! Tredje natten blev maken sjuk. Så sjuk att vi fick tillkalla läkare som i sin tur tillkallade ambulans. Det blev transport till sjukhus där han fick tillbringa några timmar, för att sen åka hem och vila. 

Vila var vad som behövdes, trodde vi. Han sov hela eftermiddagen och när han sovit mycket längre än han brukar fann jag det lämpligt att titta till honom. 
Han var skållhet! Och yrade snudd på!
Jag fattade ingenting. 
I med febernedsättande på stört. 
Sen började han hosta. Han hostade sönder musklerna i både mage och bröstkorg och det gjorde förstås sjukt ont. 
Jag fattade fortfarande ingenting!
Var kom detta ifrån? Det hade ingenting med den andra sjukdomen att göra, det gick inte ihop. 
Det blev onsdag och framåt kvällen började jag hosta och frysa. 
Vad är sannolikheten för att någon ska råka ut för två olika sjukdomar samma vecka liksom? Just den veckan på hela året när man absolut vill vara frisk?
Men så var det. 
Ovanpå makens första åkomma hade vi nu smittats av någon sorts "kanarisk förkylning"! 

Jag slapp hyfsat lindrigt undan, ett dygns feber bara och så hostan då. Den sitter för övrigt i fortfarande. 
Maken, som redan var nedsatt, drabbades mycket värre med skyhög feber och en hosta som inte var av denna världen. Så på torsdagen fick han bege sig till närmaste vårdcentral för att få antibiotika och diverse andra medikamenter. 
Hans mage är inte förtjust i medikamenter... så som grädde på moset pajade förstås den också!

Mot slutet av veckan blev ytterligare en i vårt sällskap sjuk och har tillbringat hela veckan i sängen efter att vi kom hem. Maken har börjat jobba idag, som först.

Ja inte blev det den underbara semestervecka vi tänkte oss!
Maken tillbringade största delen av tiden i sängen. Själv satt jag mest på balkongen, visserligen med oslagbar utsikt men det är inte kul när ens "bättre hälft" ligger utslagen. 

Men nu har vi testat den spanska sjukvården och den funkar mycket bra. Vår egen försäkring också. Och SOS Köpenhamn är fantastiska!

Vi slapp i alla fall ifrån den svenska vintern i en vecka och de två första dygnen var ju härliga men...






fredag 15 december 2017

Me too är sjukt tjatigt och tröttsamt!

Om du blir provocerad av rubriken så var vänlig och läs detta inlägg till slutet innan du avreagerar dig på mig, tack. :D

Jo, jag tycker faktiskt att me too börjar bli tjatigt… varje ny vittnesbörd ger en känsla av ”åh, inte nu igen” och ”nej, inte en till”. 

Men när den känslan kommer får en tänka lite längre än att allt fler berättelser känns tjatiga och för mycket. Det första en bör fråga sig är varför en känner sig smått utmattad när den ena efter den andra berättelsen dyker upp?

Kanske för att en inte orkar höra mera? Kanske för att en inte vill veta? Kanske för att en hoppas att det faktiskt inte händer så ofta som det gör? Kanske för att en känner sig hotad av att så många, huvudsakligen män, nu hamnar i blåsväder? Om du är man själv kanske det känns jobbigt att så många andra män verkar vara skitstövlar och inte lika förnuftiga som du? Då kan du dels känna dig sviken av ”dina egna” och dels oskyldigt anklagad. Det är inte kul.

I och med att berättelser kommer fram i ljuset ökar också misstron. ”Men kan detta vara sant?!”, hör man. ”Inte är väl alla dessa berättelser sanna, det finns inga möjligheter!” och ”Nu går det till överdrift” , är andra kommentarer.

Som i många olika fall, där saker kommer upp i ljuset, finns de som s a s ”rider på vågen”. Oseriösa människor som passar på att få extra uppmärksamhet, krydda sin berättelse, göra saker värre än de är. Sådana personer brukar jag personligen kalla för ”fuskare”. 

Fuskare finns inom alla områden och anar morgonluft samt rider på andras olycka för sin egen vinnings skull. Ett lysande exempel är sjukförsäkringen. Där finns det fuskare. Enligt forskare är dessa ca 0.3%. Men det är fuskarna som märks, alltid och inom alla områden. Och det är de som får mest uppmärksamhet och det är deras agerande som medför att det sparkas hejt vilt på de övriga inom gruppen. 
Jag är övertygad om att ”fuskare” finns även inom me too. Och att de är lika få som inom sjukförsäkringen typ…

Så även om du känner dig sjukt trött på den oändliga raden av nya berättelser om sexuella övergrepp och trakasserier, så ta dig en funderare på att de flesta av dem kanske faktiskt är sanna!

Jag och mina erfarenheter är definitivt inte nåt statistiskt underlag, men just nu har jag bara mina egna upplevelser och erfarenheter att utgå ifrån och de är följande:

•Jag har själv blivit utsatt fler gånger än jag kan räkna och jag är inte unik på något sätt.
•Jag känner inte en enda kvinna som inte råkat ut för samma sak. Det gäller min och din dotter, syster, mamma, vän. Din! Och min.
•Aldrig någonsin har vi kunnat berätta om detta. Det är ca 50 års återhållen skam, ångest och ilska som nu kommer fram i ljuset. Många berättelser blir det och det lär ta sin tid. Låt oss berätta! Vi behöver det. 
•Att ständigt läsa om nya övergrepp kan förstås upplevas negativt och jobbigt för dig. Var vänlig och ställ det i relation till våra upplevelser. Det krävs lite inlevelseförmåga, men den kan du säkert uppbringa om du anstränger dig lite. Försök tänka dig in i att någon tar sig friheter med din kropp mot din vilja. Gång på gång.
•Om du faktiskt inte orkar höra mer om detta så är det ingen som helst omöjlighet att undvika sociala medier en tid framöver. 
•Du har ett val. Du kan reagera på det som framkommer på ett egoistiskt sätt (”fy fan vad detta är jobbigt och måste folk vara så negativa!?”) eller altruistiskt (”Jag hade inte en aning!” och ”Jag är så ledsen att så många råkat illa ut, hur kan jag hjälpa?” eller varför inte ”Så bra att det äntligen kommer fram”).
•Istället för att fokusera på de (förmodligen ytterst få) som ljuger ihop något för att få uppmärksamhet, så lägg ditt krut på alla de som sanningsenligt berättar vad de råkat ut för. För de är förmodligen i stor majoritet. Inom me too, såväl som inom alla andra områden där många får lida för någras dumheter. 

Jag tror att vi får stå ut med att det är lite ”tjatigt och tröttsamt” nu… för att det behövs och för att det kommer att utveckla oss alla och leda till något bättre. 

Ja, det var väl allt för nu.

Tack för ordet!