Skidsemester
I går kom jag hem från en veckas semester i fjällen med mina barn och barnbarn. Skidsemester utan att åka skidor, för min del. Precis som förra året blev jag så sugen på att åka vid åsynen av backar och liftar. Men kroppen skriker stopp. I år insåg jag att om jag ens orkar stå hela vägen upp i liften kommer jag förmodligen att ramla på vägen ned. Och hur ska jag i så fall komma upp igen? Säkert skulle ett eller flera av mina kära barn ställa upp som potentiella lyftkranar, men nej, jag avstår. Hur som helst hade vi en finfin vecka, trots frånvaro av skidåkning för min del och lite olika krämpor i vårt gäng. Några riktigt härliga soldagar fick vi med. Fyra underbara små barnbarn förgyllde tillvaron och det var mycket längesedan jag fick så många kramar och så mycket mys. De två största, I och A, ca 3½ år gamla, imponerade med sina framsteg i utförsåkning. Från lite tveksamt och försiktigt första dagarna till att lära sig att både svänga, bromsa och även ramla och sista dagen åka hel