fredag 2 februari 2018

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Här om veckan kom vi så iväg på vår högt efterlängtade semester. Samma by, samma hotell som förra året. 

Jag är inte mycket för att åka tillbaka till samma ställe men detta är så sjukt bra så vi bestämde oss för att göra en repris på förra årets lyckade resa. 
Glada i hågen drog vi iväg. Vi hade ju längtat sen resan beställdes i september. 

Vi bodde i en annan lägenhet denna gång. Mycket bättre kök, lika fint inredd, dock var balkongen lite mindre men helt ok ändå. Väl framme sjönk vi ned på sagda balkong med något gott att dricka och bara förlorade oss i utsikten och värmen. Sååå skönt!
Vädret var ännu bättre i år än förra året. Kändes som att vi hade en fantastisk vecka att se fram emot. 

Och de två första dygnen var toppen! Besök i grannbyn, en oerhört vacker liten pärla. God mat, trevligt sällskap och, som sagt, underbart väder. Lite poolhäng och ett dopp. Så där skönt som det ska vara när man är på semesterresa.

Sen brakade helvetet löst! Tredje natten blev maken sjuk. Så sjuk att vi fick tillkalla läkare som i sin tur tillkallade ambulans. Det blev transport till sjukhus där han fick tillbringa några timmar, för att sen åka hem och vila. 

Vila var vad som behövdes, trodde vi. Han sov hela eftermiddagen och när han sovit mycket längre än han brukar fann jag det lämpligt att titta till honom. 
Han var skållhet! Och yrade snudd på!
Jag fattade ingenting. 
I med febernedsättande på stört. 
Sen började han hosta. Han hostade sönder musklerna i både mage och bröstkorg och det gjorde förstås sjukt ont. 
Jag fattade fortfarande ingenting!
Var kom detta ifrån? Det hade ingenting med den andra sjukdomen att göra, det gick inte ihop. 
Det blev onsdag och framåt kvällen började jag hosta och frysa. 
Vad är sannolikheten för att någon ska råka ut för två olika sjukdomar samma vecka liksom? Just den veckan på hela året när man absolut vill vara frisk?
Men så var det. 
Ovanpå makens första åkomma hade vi nu smittats av någon sorts "kanarisk förkylning"! 

Jag slapp hyfsat lindrigt undan, ett dygns feber bara och så hostan då. Den sitter för övrigt i fortfarande. 
Maken, som redan var nedsatt, drabbades mycket värre med skyhög feber och en hosta som inte var av denna världen. Så på torsdagen fick han bege sig till närmaste vårdcentral för att få antibiotika och diverse andra medikamenter. 
Hans mage är inte förtjust i medikamenter... så som grädde på moset pajade förstås den också!

Mot slutet av veckan blev ytterligare en i vårt sällskap sjuk och har tillbringat hela veckan i sängen efter att vi kom hem. Maken har börjat jobba idag, som först.

Ja inte blev det den underbara semestervecka vi tänkte oss!
Maken tillbringade största delen av tiden i sängen. Själv satt jag mest på balkongen, visserligen med oslagbar utsikt men det är inte kul när ens "bättre hälft" ligger utslagen. 

Men nu har vi testat den spanska sjukvården och den funkar mycket bra. Vår egen försäkring också. Och SOS Köpenhamn är fantastiska!

Vi slapp i alla fall ifrån den svenska vintern i en vecka och de två första dygnen var ju härliga men...






fredag 15 december 2017

Me too är sjukt tjatigt och tröttsamt!

Om du blir provocerad av rubriken så var vänlig och läs detta inlägg till slutet innan du avreagerar dig på mig, tack. :D

Jo, jag tycker faktiskt att me too börjar bli tjatigt… varje ny vittnesbörd ger en känsla av ”åh, inte nu igen” och ”nej, inte en till”. 

Men när den känslan kommer får en tänka lite längre än att allt fler berättelser känns tjatiga och för mycket. Det första en bör fråga sig är varför en känner sig smått utmattad när den ena efter den andra berättelsen dyker upp?

Kanske för att en inte orkar höra mera? Kanske för att en inte vill veta? Kanske för att en hoppas att det faktiskt inte händer så ofta som det gör? Kanske för att en känner sig hotad av att så många, huvudsakligen män, nu hamnar i blåsväder? Om du är man själv kanske det känns jobbigt att så många andra män verkar vara skitstövlar och inte lika förnuftiga som du? Då kan du dels känna dig sviken av ”dina egna” och dels oskyldigt anklagad. Det är inte kul.

I och med att berättelser kommer fram i ljuset ökar också misstron. ”Men kan detta vara sant?!”, hör man. ”Inte är väl alla dessa berättelser sanna, det finns inga möjligheter!” och ”Nu går det till överdrift” , är andra kommentarer.

Som i många olika fall, där saker kommer upp i ljuset, finns de som s a s ”rider på vågen”. Oseriösa människor som passar på att få extra uppmärksamhet, krydda sin berättelse, göra saker värre än de är. Sådana personer brukar jag personligen kalla för ”fuskare”. 

Fuskare finns inom alla områden och anar morgonluft samt rider på andras olycka för sin egen vinnings skull. Ett lysande exempel är sjukförsäkringen. Där finns det fuskare. Enligt forskare är dessa ca 0.3%. Men det är fuskarna som märks, alltid och inom alla områden. Och det är de som får mest uppmärksamhet och det är deras agerande som medför att det sparkas hejt vilt på de övriga inom gruppen. 
Jag är övertygad om att ”fuskare” finns även inom me too. Och att de är lika få som inom sjukförsäkringen typ…

Så även om du känner dig sjukt trött på den oändliga raden av nya berättelser om sexuella övergrepp och trakasserier, så ta dig en funderare på att de flesta av dem kanske faktiskt är sanna!

Jag och mina erfarenheter är definitivt inte nåt statistiskt underlag, men just nu har jag bara mina egna upplevelser och erfarenheter att utgå ifrån och de är följande:

•Jag har själv blivit utsatt fler gånger än jag kan räkna och jag är inte unik på något sätt.
•Jag känner inte en enda kvinna som inte råkat ut för samma sak. Det gäller min och din dotter, syster, mamma, vän. Din! Och min.
•Aldrig någonsin har vi kunnat berätta om detta. Det är ca 50 års återhållen skam, ångest och ilska som nu kommer fram i ljuset. Många berättelser blir det och det lär ta sin tid. Låt oss berätta! Vi behöver det. 
•Att ständigt läsa om nya övergrepp kan förstås upplevas negativt och jobbigt för dig. Var vänlig och ställ det i relation till våra upplevelser. Det krävs lite inlevelseförmåga, men den kan du säkert uppbringa om du anstränger dig lite. Försök tänka dig in i att någon tar sig friheter med din kropp mot din vilja. Gång på gång.
•Om du faktiskt inte orkar höra mer om detta så är det ingen som helst omöjlighet att undvika sociala medier en tid framöver. 
•Du har ett val. Du kan reagera på det som framkommer på ett egoistiskt sätt (”fy fan vad detta är jobbigt och måste folk vara så negativa!?”) eller altruistiskt (”Jag hade inte en aning!” och ”Jag är så ledsen att så många råkat illa ut, hur kan jag hjälpa?” eller varför inte ”Så bra att det äntligen kommer fram”).
•Istället för att fokusera på de (förmodligen ytterst få) som ljuger ihop något för att få uppmärksamhet, så lägg ditt krut på alla de som sanningsenligt berättar vad de råkat ut för. För de är förmodligen i stor majoritet. Inom me too, såväl som inom alla andra områden där många får lida för någras dumheter. 

Jag tror att vi får stå ut med att det är lite ”tjatigt och tröttsamt” nu… för att det behövs och för att det kommer att utveckla oss alla och leda till något bättre. 

Ja, det var väl allt för nu.

Tack för ordet!




måndag 27 november 2017

Raketdoktorn

Min vårdcentral har börjat ha öppet på helgerna så igår var jag hos läkaren för en ettårskontroll av min diabetes. 
Gå till läkaren en söndag! Bara det var udda. 

Läkaren i fråga hade jag aldrig träffat tidigare. Blev lite sur över det när kallelsen kom. Jag som just uppfostrat doktor D och fått med honom på min linje! 

Egentligen skulle jag helst vilja gå och ta mina prover, få resultatet hemskickat och höra av mig om jag behövde hjälp med något. Det skulle spara tid, både för mig själv och den hårt belastade vårdapparaten. Men se det är man inte betrodd med som patient. Hjälper inte att säga att jag mycket väl kan tolka mina provsvar själv. Nej, det är bara att rätta in sig i ledet. 

Alla människor förtjänar ju en chans så jag traskade dit förutsättningslöst och tänkte att i värsta fall kan jag mumla något och nicka lite instämmande och sen gå hem och fortsätta göra som jag brukar, eftersom det fungerar. 

Jag hann inte ens sätta mig ned i väntrummet förrän nye doktorn ropade in mig. Han var i alla fall trevlig och glad. 
Pratade rätt bra svenska med något som lät som polsk accent. 

Och pratade gjorde han! Oavbrutet! 
Han smattrade ur sig information och bombarderade mig med frågor som jag inte hann svara på eftersom han inte stängde munnen ens för en sekund. 

Allt han sa och allt han gjorde gick med raketfart och han skämtade friskt. Han var som ett yrväder! 

Han frågade hur det kom sig att jag aldrig börjat med medicin för min diabetes och det var enda gången under besöket han gav mig utrymme att svara.
Jag förklarade att när jag fick min diagnos beslöt jag mig för att lägga om kosten radikalt, avvakta med medicin i två veckor och se vad som hände. Och eftersom mina värden var normala efter de fjorton dagarna såg jag ingen anledning att börja med medicinen sen heller.

Han tittade på mig med stora ögon och sa: "- Men hur faaan - oj, ursäkta - kunde du få så bra världen på så kort tid!?"
Därefter pratade han vidare så jag hann aldrig berätta om det. 

Vi gick igenom mina provsvar och han kommenterade varje med "micket bra" eller "perfekt", bortsett från kolesterolet som han tyckte skulle vara något lite lägre, men jag tog inte diskussionen om det. 

Därefter sa han:-"Förra året du hade diabetes två, nu du har diabetes noll!" Och så såg han oerhört belåten ut. 
Sen följde blodtrycksmätning och koll av hjärta och lungor vilket han kommenterade med ännu ett "perfekt". 

Sen var besöket över. Det tog åtta minuter. Vi slösade inte med tiden i alla fall. 
Jag gick därifrån helnöjd med att ha "diabetes noll", även om jag redan för längesedan insett att jag reverserat den, men det är ju lite småskönt att höra en läkare säga det när jag gjort allt annat än att följa vårdens rekommendationer för diabetesvård, haha. 
Och jag gick därifrån smått fnissande över "raketdoktorn". 

Kul i alla fall, när man går skrattande ut ifrån vårdcentralen! 




onsdag 22 november 2017

Me too

Jag tänker inte skriva någon detaljerad redogörelse för vad jag råkat ut för genom åren, men när ämnet blir så aktuellt som nu väcker det en del minnen och tankar.
Gjorde en snabb beräkning och kom till sju. Innan jag fyllt trettio. (Tjugosex för att vara exakt.) Den förste när jag var tolv. Sen tyckte jag inte det var värt att lägga energi på att räkna mera även om jag vet att det finns fler.

Sju personer som helt klart begick sexuella trakasserier och övergrepp. Det handlade inte i något fall om ord, utan om handling. Samtliga män. Dock är jag fullt medveten om att sju män inte är alla män. ;) Samtliga var svenskar, om det nu har någon betydelse? (Vilket det verkar ha för en del.) 

Alla utom två var nyktra när det hände. Själv var jag inte vare sig full eller ”utmanande” klädd vid något av tillfällena vilket ofta angavs som någon konstig form av orsak på den tiden.

Två av de sju var okända för mig, en var en tonårspojke, övriga var väl etablerade i samhället, med bra jobb i maktposition.

Det var inget man pratade om på den tiden. Det var liksom sånt som bara hände. Och om man sa något var risken stor att man antingen inte blev trodd eller också skuldbelagd, klassad som ”dålig” och ”lösaktig”. Så det var lugnast att hålla käften.

Det hela funkade så att man la skulden på den svagaste som protesterade minst. Inte på den som var hyfsat etablerad och sågs som en god samhällsmedborgare, utåt sett. 

Jag kan inte påstå att jag lidit av detta. Innerst inne har jag vetat hela tiden att det var de som gjorde fel. Möjligen har jag känt mig lite äcklad, men inte över mig själv och min egen kropp utan över att de tog sig friheter med den. 

Människor gör fel, that´s it. No big deal. Jag lider inte nu heller. Shit happens liksom. (Ursäkta alla engelska uttryck, men ibland är de bättre än de svenska.)

Jag har inga som helst planer på att hänga ut någon av dessa personer, vilket jag sett andra göra här och var. De är inte värda uppmärksamheten och besväret liksom och förresten är nog en del av dem döda vid det här laget. 
Det bästa jag kan göra utifrån rådande situation är att hylla mig själv, inte kasta skit på skitstövlar. Det bästa jag kan göra är att bli ännu starkare, leva vidare och njuta av det. För det sista jag vill bli är ett offer.

Det övergrepp jag lidit mest av under åren begicks av en kvinnlig lärare och det var inte sexuellt på något sätt alls. Men hennes sätt att behandla barn, utan medkänsla och förståelse, kan göra ont i mig än i dag när jag tänker på det.

Hur som helst… när jag tänker vidare på me too och allt som framkommit känner jag att det är väldigt bra att såna här saker kommer fram i ljuset. Jag har förstått sen länge att vi är många, men nu får man det verkligen svart på vitt, s a s. Det är skrämmande och samtidigt befriande. Fram med det bara, för det ger – eller borde ge – en tankeställare åt alla!

"Stå på er, annars gör någon annan det" samt "Det är inte bara oartigt att sätta sig på andra människor, det är obekvämt också!"




lördag 30 september 2017

Förtvivlan... och hopp!

Göteborg, Göteborg... kära, stackars Göteborg!
Staden har varit på tapeten, inte bara idag, utan en lång tid före dagens händelser. 
Ända sen det offentliggjordes att NMR skulle demonstrera idag har diskussionens vågor gått höga. 
Ska vi verkligen tillåta uttryck för nazistiska åsikter på våra gator i Sverige år 2017?
Saken är den att vi måste det hur illa vi än tycker om det. Grundlagen är sådan. Och den kan i och för sig ändras, men hur? 
Vem ska dra gränsen och var ska den dras? Vilka åsiktsuttryck ska vi tillåta och inte? 
För om vi börjar förbjuda viss yttrandefrihet och begränsar denna, sänker vi oss  inte till samma nivå som extremisternas intentioner? Att bara vissa åsikter får yttras och "om du inte är med är du emot"?
Det är inte ett samhälle jag vill leva i i alla fall, hur mycket jag än avskyr nazism, rasism och annan extremism.

Hur som helst blev dagen ett riktigt misslyckande för nazisternas del. Jag är inte ledsen för det på en fläck! 
Men det är inte bara nazisterna som är ett problem här. Extremvänstern är av precis samma skrot och korn och på båda sidor finns människor som egentligen skiter i alla ideologier som finns och vars huvudsyfte är att skada och bära sig illa åt. 
Det gör ont i mitt hjärta att människor väljer att prioritera våld och förstörelse. 

Och mitt emellan dessa båda grupper står vår underbetalda och ofta utskällda poliskår som riskerar livet för skitlöner! 
De har hanterat dagen med stor bravur, i alla fall utifrån vad jag kan bedöma och vad människor på plats uttalat sig om. 

Mitt i detta tumult fanns också en stor mängd människor som ville protestera fredligt mot rasism och nazism och vissa som bara gått dit för att de var nyfikna och ville filma. 

När polisen fått full kontroll över NMR och hindrat dem från att fortsätta göra avsteg från avsedd väg blev det tumult då extremvänstern vände sin ilska mot polisen och började kasta sten. Polisen ryckte fram, tryckte till baka och jobbade på så mycket de bara kunde. Och de gjorde det bra.

Men så hände någonting, mitt under extremisternas stenkastning. Plötsligt hördes en stark kvinnoröst som skrek: "Sluta kasta!!" 
Den visade sig tillhöra en liten, spröd dam eller kanske tant? Hon var nog i min ålder eller något äldre. 
Hon rörde sig med bestämda steg framåt mot de maskerade fegisarna som förmodligen tyckte sig vara skithäftiga i sina försök att träffa vår poliskår med stenar. 
Hon kom så nära att ett av puckona faktiskt hejdade sig och började titta på henne och hon hötte med näven åt honom och vad hon sa vet jag inte, men det var nog en rejäl utskällning hon levererade. 
Fullkomligt vansinnigt förstås och jag tänkte att tanten nog var i total avsaknad av självbevarelsedrift, men samtidigt förstod jag henne. De är provocerande, extremisterna, oavsett om de är på höger eller vänsterkanten. 
Killen, som inte hörde till dem som hade stake nog att visa sitt ansikte, gjorde något sorts aggressivt utfall mot tanten och hon backade något men fortsatte att ropa: "Sluta kasta!"

Och då hände det som gav mig värme i hjärtat och gav mig hopp om mänskligheten mitt i detta fruktansvärda! 
Plötsligt hördes ytterligare röster, två, kanske tre och sen fler och fler. "Sluta kasta! Sluta kasta!", skanderade tillslut en hel folkmassa runt de extrema motdemonstranterna. 

Detta gjorde mig både glad och tårögd, där jag satt och följde det hela i trygghet vid min dator. Inte för att jag inte ville eller vågade vara där, men att vara på plats hade inte varit bra för min hälsa. Jag hade adrenalin så det sprutade redan av att se det på tv och hade annat som var prioriterat idag. Dessutom känner jag mig faktiskt för gammal! Jag har stått på barrikaderna många gånger i mitt liv, framför allt på sjuttiotalet, när våldet var mindre men åsikterna lika starka. Även jag har demonstrerat och skrikit mig hes, skällt ut politiker, skrivit insändare, argumenterat. Nu får yngre förmågor ta över, för min del. :)

Dagen verkar ha gått så bra som den kunde, trots allt. Polisen har skött det hela fullkomligt lysande!
NMR är förmodligen inte nöjda alls eftersom hela deras demonstration sket sig med råge och tydligen var det inte alls så många som slöt upp i deras led som förväntat. Men det var ju deras eget val att försöka gå en annan väg och man får ta konsekvensen av sina handlingar. 

Men dagen (och natten) är inte slut än. Trötta poliser jobbar oförtrutet vidare för att skydda oss alla och skapa lugn på våra gator. Hämndlystna extremister smider förmodligen nya planer och slagskämparna har väl abstinens efter dagens misslyckande, eftersom de nog inte fick slåss och förstöra så mycket som de hoppats på. 

Många är de vänner jag oroat mig för idag och jag är grymt tacksam att händelserna i Göteborg inte blev så otäcka som min magkänsla befarade i morse. 

Världen blev ändå lite vackrare idag, tack vare de som visade en fredlig sida, som protesterade med förnuft och värdighet och som var oändligt många fler än de med onda avsikter. 




fredag 15 september 2017

Egalia dansar och ler!


I mitt liv har jag dansat väldigt mycket. Jazzbalett i flera år, gammaldans likaså, jitterbugg, pardans, bugg m.m.
Dans har varit en stor del av mitt liv.

Sen blev jag sjuk och dans och övriga fysiska aktiviteter fick läggas på hyllan.

De senaste 10 åren har det känts som om diverse konstiga diagnoser haglat över mig. Jag började känna mig rätt uträknad faktiskt.

Sen vände det. Eller ja… JAG vände det! Jag har faktiskt gjort det alldeles själv. Hade jag följt vårdens råd, hade jag varit ännu sjukare nu så jag valde att gå min egen väg, med gott resultat.
Jag är stolt över mig själv för detta. ”I did it my way”, liksom.

För ett år sedan lyckades jag på allvar vända hela min situation. Jag blev bättre på oerhört många plan. Glädjen är stor. Och energin, som återkom, är större!

Under sommaren har jag insett att jag måste aktivera mig mera och började kolla upp kurser i dans.
Den första jag kollade visade sig ha 65 som lägsta ålder bland deltagarna, men de flesta var mellan 75 och 85. Det kändes lite tokigt för min del. Jag är inte riktigt där ännu, haha!

Så jag hittade en annan kurs, på gångavstånd hemifrån. Billig var den också, man behövde bara betala en föreningsavgift på 150 spänn så var saken biff! :D
Jag anmälde mig direkt. Sen fick jag med syrran och senare grannen. :D

Så nu dansar vi linedance! Det är sjukt kul. Härlig musik och rörelse.

Jag dansar igen, för tusan! Det är sjukt stort för mig och jag känner mig riktigt, riktigt lycklig över detta. Det trodde jag aldrig. 


En underbar dag

Det här blogginlägget har mottot "bättre sent än aldrig!" :D

I förra inlägget skrev jag om min sommar, så långt. Sen har jag varit lite off och haft fullt upp med annat, så den här bloggen har blivit kraftigt åsidosatt. Ska försöka råda bot och bättring på detta. 

Jag vill berätta om en dag i augusti. En speciell dag som kommer att värma mitt hjärta för tid och evighet! <3

Det var den nionde augusti och det var den dagen jag skulle få min födelsedagspresent från barnen. Det enda jag fick veta var att jag skulle befinna mig vid Korsvägen i Göteborg vid lunchtid, så det gjorde jag.
Där mötte dottern upp och lotsade mig via spårvagn till yngste sonens nya lägenhet, som jag ännu inte besökt. Den ligger i Haga och är fantastiskt fin! 
Där hade äldste sonen med sambo lagat en supergod lunch som vi avnjöt tillsammans. 
Sen bar det iväg ut på stan. Vi promenerade utmed kanalen och det visade sig att vi skulle åka Paddan, haha! Skitkul! Har inte åkt den sen en skolresa i nian på 70-talet. Väldigt kul guide var det också. Han kunde sina göteborgsvitsar, kan man säga. :D

När vi kom iland igen fortsatte vi till fots och målet var en biljardhall/bar där vi tog nåt gott att dricka. Sen skulle vi spela shuffleboard, vilket var något jag aldrig ens hört talas om! Men det var riktigt kul och jag hade nog nybörjartur för jag lyckades få till det riktigt bra några gånger. 

Därefter drog vi vidare till en mysig restaurang där vi åt mycket god mat, innan jag drog hemåt. 

Det var en helt underbar dag som jag gärna gör om snart!!

Tusen tack mina finaste älsklingar. Det var en toppenbra födelsedagspresent ni gav mig! <3