onsdag 31 oktober 2018

Gamla godingar

Ikväll har jag upplevt gamla godingar! :)
Detta tack vare att kära syster bjöd med mig på konserten Hits of the 60´s. 
Det var banne mig en riktig höjdare!!

Svenne Hedlund (Hepstars), Clabbe (Ola & the Janglers), Janne Önnerud (Hounds) och Lennart Grahn (Shanes). Ja, ni som knappt var spermier på den tiden får googla namnen om ni inte känner igen dem. 

Det var fullsatt. Det var ytterst få som var under 50 i publiken och artisterna var det definitivt inte, trummisen undantagen. Skämten om ålder, ork och minne duggade tätt. Det var nostalgi i kubik. 

Och det var gamla godingar... både artisterna och låtarna. Det fanns inte en låt som man inte tog emot med "Åhh...den!" och sen kunde man texten. 
Jäklar vilket tryck. 

Än kan de, gubbarna. Och publiken! :D 

Det gick inte att sitta stilla, man diggade oavbrutet och stundom stod hela publiken upp och dansade, klappade takten och sjöng med. När de på scenen slutade sjunga fortsatte publiken. 

Jag var egentligen rätt liten när dessa artister var som störst men tack vare min sju år äldre syster blev jag matad med musiken i mycket unga år. Och många av låtarna har blivit klassiker. 

Lennart Grahns och Janne Önneruds röster var precis de samma som förr. Clabbe rockade loss så att man kunde tro att han inte åldrats en enda dag sen 1968. Och Svenne! Han som man inte ens trodde skulle vara vid liv idag p g a hans handikapp. Han var ännu krokigare än förr, gången var haltande och långsam, men rösten hade han kvar trots att han måste sitta ned och sjunga. Och frisyren! Fortfarande samma frisyr som för 50 år sedan! :D

Som vi njöt och skrattade, för skämten mellan låtarna var både många och roliga. 

Och när ca 500 pers sen står upp och dansar och diggar till "Cadillac" kunde man inte tro att någon i lokalen var en dag över 20, haha! Det var tryck som hette duga. 

När konserten var slut, efter extranummer, meddelades det att artisterna skulle finnas i foajén för att skriva autografer och sälja skivor m.m.
Vi tog oss dit lite nyfiket. Jag hittade en lucka och plötsligt stod jag nästan mitt framför Svenne Hedlund. Jisses!! Hade det varit på 60-talet hade jag förmodligen trillat död ner! Jag drabbades av ungdomlig eufori, slet upp min biljett ur handväskan och la den framför honom med orden "en autograf, snälla!"

Han log så rart och skrev sin autograf och jag tackade varmt och hjärtligt. Vet inte när jag bad någon om autograf senast men det kan ha varit någon gång i början av 90-talet möjligen. :D

Syrran, som var bakom mig, försökte också ta sig fram men då hade redan folk börjat flockas ordentligt, så jag gav henne autografen som tack för en underbar kväll. Han var, trots allt, hennes idol mer än min och hon fick aldrig hans autograf då för femtio år sedan. Nu har hon den. :D

Den här kvällen kommer jag att minnas länge! 
Tack älskade syster. 











onsdag 10 oktober 2018

Semesterrevansch!

Vi har varit utomlands igen. För första gången sen vår förra, misslyckade resa i januari, där de flesta av veckans semesterdagar försvann i oro, läkarbesök, sängläge och sjukdom. 

Så nu tog vi revansch! 

Det blev Rhodos denna gång. Första gången för maken på detta resmål, andra gången för mig, men med 40 år emellan.

Och det blev, i sanning, en rejäl revansch! :D


Vi är så glada över att vi fick en så underbar semestervecka. Vädret var fantastiskt. Varmt och skönt. Vi solade, badade, åt gott, promenerade en hel del och hade det helmysigt. 


Visst fanns det små irritationsmoment, men desto större guldkorn. 
För att nämna det som var mindre bra så var det i första hand researrangören. Vi åkte med TUI denna gång. Det var första gången med denna arrangör för oss... och troligtvis den sista också. 
Vi bokade den resa vi gjorde, med flyg hem mitt i natten därför att de skrev på sin hemsida att man fick behålla hotellrummet tills det var dags för hemresa. En månad före avresan ändrade de plötsligt förutsättningarna, skyllde på "tekniskt fel" och meddelade rakt av att hotellrummet skulle lämnas på fredagen kl 12.00 när flyget hem avgick kommande natt 03.45. 
Hade vi vetat detta från början hade vi aldrig bokat den resan! 
Maken inledde en konversation med TUI om detta men de tog inget som helst ansvar för "misstaget". 
När vi väl var på plats kunde vi dock förlänga bokningen av vårt rum till kl 00.00 på fredagskvällen. Dock på egen bekostnad av 35 euro. Dåligt TUI! Det misstaget borde ni stått för. 
Vidare skrev samma resebolag i sin beskrivning av hotellet att "störande ljud från en närliggande bargata kan förekomma tidvis". 
Ehhh.... de borde skrivit att "störande ljud från en närliggande bargata förekommer varje kväll, sju dagar i veckan, mellan kl 23-03! 
Nu hör vi inte till den lättstörda skaran så detta var inget större problem, men hade vi fått adekvat info om detta hade vi nog valt ett annat hotell. 
På en disk i receptionen låg pärmar från många olika resebolag. Men inte någon pärm från TUI. På det stora hela taget verkar TUI vara en mycket "trött" researrangör, där personalen gör precis det de måste men inte ett dugg mera. Detta märktes både på flygresorna dit och hem samt på resmålet. 
Ett sms till TUI med en fråga fick automatsvar om att "de vanligtvis svarar inom 30 minuter". Det tog ett dygn innan vi fick svar. 
Nu är inte vi av den sorten som är särskilt beroende av researrangören. Vi bokar en resa och sen sköter vi oss själva. That´s it, liksom. :D 
Men vi väljer absolut en annan arrangör för nästa resa. 

Helhetsintrycket, trots arrangörens brister, är dock mycket gott!
Hotellet var helt ok. Balkong med havsutsikt. Härligt! Duschen var iofs byggd för anorektiska pygmeér men vi hade ju iaf en dusch, haha. Personalen var mycket tillmötesgående och trevlig. 
Hotellet låg centralt och bra. Mycket nära stranden och även nära massor av affärer, barer och restauranger. Det tog ca 15 min att traska över ön till Mandrakihamnen och gamla stan. Så det gjorde vi flera gånger under veckan. 

I förväg hade jag förstås kollat upp ev garnbutiker på ön. (Garnoholic, vem jag?) Och fått fram två stycken. Dessa rekognoserade vi vägen till ena dagen och besökte nästa. Köpte lite underbara garner jag inte sett hemma i Sverige och ett "kit" till en aftonväska. 

Härlig strand, men dyrt att hyra solstolar. Varmt i vattnet. Hotellets poolområde var inhägnat, lugnt och skönt. Riktigt bra solmadrasser där och välskött pool. 

Vi hade enorm tur som fick upp en rekommendation av Restaurang Avocado redan andra dagen av vår resa. Även om vi blev smått misstänksamma över alla rekommendationerna beslöt vi oss för att äta där samma kväll. Och det var ett mycket bra beslut, för godare mat har vi aldrig ätit någonstans, någonsin, vare sig i Sverige eller utomlands! Helt fantastisk, outstanding mat!


De erbjöd rätter både från det grekiska och internationella köket. Hemlagat från grunden. En familjerestaurang på en lugn tvärgata, dämpad musik, mycket tillmötesgående personal, ingen inkastare. Vi hann med att äta där många gånger under veckan och alla rätter var lika goda! Maken kan rekommendera deras "Black Angus" och själv håller jag deras friterade fisk med hemlagad tartarsås som en klar favorit. Men de var banne mig inte dåliga på moussaka, schnitzel eller souvlaki heller. Och efterrätterna ska vi inte tala om! Vinet var ytterligare ett fantastiskt "tillbehör". Lokala, supergoda viner, både röda och vita. Om du åker till Rhodos och inte besöker Avocado efter det jag skrivit här är du inget annat än dum i huvudet! :D


Sista dagen, när vi åt där för sista gången, fick vi en hel flaska inhemskt rödvin att ta med hem, för ägaren var så glad att vi besökt restaurangen så många gånger och ville visa sin tacksamhet. Vi tog adjö, nästan med tårar i ögonen. Jag önskade att jag kunde tagit med hela familjen och restaurangen hem till Sverige! :D
Dagen efter hemkomst fick jag också svar på min recension på facebook med ett stort tack. Jag skrev den på svenska, men någon måste ha översatt den åt dem. 

I övrigt då? Rhodos a la 1980 jämfört med 2018? Större!! Oändligt mycket större. Det enda jag egentligen kände igen var ett mycket gammalt träd i Mandrakihamnen! :D

Mer folk, mer affärer, mer kommers, mer av allt. Och jag hade glömt hur blåsig den blåsiga sidan verkligen är! Redan första dagen frågade jag mig själv hur jag i all sin dar kunde komma på den dumma tanken att packa ned min locktång?! :D 
Att locka håret och sen gå ut på den blåsiga sidan av ön är lika med slöseri med tid, haha!
Håret var en veritabel världskatastrof hela veckan, men vem bryr sig när man är på solsemester med den bästa mannen i världen? <3
Och det var ju ingen annan som hade någon snygg frisyr heller. :D

Gamla stan var betydligt mer exploaterad än vad jag mindes. Sist jag var där var affärerna få och exklusiva. Nu såldes det "billig skit" även där. Sist jag var där blev man tagen av polisen om man körde mc i gamla stan (egen erfarenhet :D ) Nu var det fritt fram. 
Det hinner hända väldigt mycket på 40 år. Och det förstår jag. 

Men "grandmasters palace" stod lika imponerande som det gjort i tusentals år. Grändernas kullerstenar var de samma. De som nötts av århundraden av fotsteg. 
Mitt skadade knä gillade dock inte dessa kullerstenar, så vi blev tvungna att hålla oss till de större gatorna och efter två och en halv timma tog det stopp. Det är inte bara Rhodos som förändrats på fyrtio år liksom. ;)


En dag roade vi oss med en promenad genom gränderna i "New town". Vilka ljuvliga dörrar vi hittade där! Målade i all världens vackra färger, men dekorerat glas, spröjs, vackra portklappar och handtag. En fröjd för ögat. Jag fotade dörrar i parti och minut. Rena konstverken! 

  





En kväll gav vi oss ut på en lite äventyrlig promenad. :) Vi tänkte promenera tvärs över ön igen men en annan väg. Så vi traskade upp för en gata som slingrade sig uppåt, uppåt. 
Rätt som det var, var hela gatan avspärrad av ett band! Strax bortanför bandet såg vi en stig in i en park, så vi kröp under avspärrningen och fortsatte in i parken. Den var tämligen misskött och skräpig. Vi gick vidare och till sist kom vi fram till ett stort, förfallet hus. Ett oerhört vackert hus, som nu var lämnat åt sitt öde. Så tragiskt! Fönsterluckorna hängde på sned. Framför den en gång så imponerande trappan, låg en stor hög med nedrasade stenar. Parken runt huset såg mest ut att vara ett tillhåll för missbrukare numera. Hela promenaden satte fantasin i rörelse! Vem hade bott här? Och varför hade detta fantastiska ställe lämnats att förfalla?

Vi hittade en ojämn, trasig trappa som gick nedåt och kom till slut ut på "civiliserad" mark igen... men huset... det vackra, men förfallna huset... finns kvar i mina tankar än. Och parken runt omkring, som numera var ovårdad och skräpig... varför liksom?

Kontentan är att vi hade en fantastiskt bra semester! Sol, bad, superb mat, slappa, vila, promenera, sova middag och bara gotta oss. 




tisdag 4 september 2018

Nätmobbing och näthat

Det här med nätmobbing och näthat är verkligen en sorglig företeelse, naturligtvis för den som blir utsatt, men även för att det offentliggör litenheten och den bristande kapaciteten hos den som mobbar/hatar. 

Själv har jag blivit utsatt när det gäller diskussioner i olika ämnen på sociala medier. Vad kommentarerna bestått i har en del av er redan sett och jag tänker inte ägna vare sig energi eller utrymme här i bloggen till att gå in på detaljer om detta. 

Men det hela har väckt en hel del tankar kring diskussioner på nätet. 

Jag gillar att diskutera ibland. Det är intressant att höra andra människors synpunkter och ståndpunkter, fundera över dessa och kanske vidga sina vyer. 
Men tyvärr är det inte ovanligt att diskussionen spårar ur. Någon får slut på argument och då tar de "verbala nävarna" vid och personangrepp, förolämpningar och påhopp förstör hela diskussionen. 

Jag vet att många helt undviker att ge sig in i diskussioner på sociala medier. Andra tycker att man får skylla sig själv när man nu väljer att delta i det hela. 

Men att säga "skyll dig själv" till någon som väljer att uttrycka en åsikt är, för mig, lite som att säga det samma till den våldtagna tjejen som gick ut i en kort kjol eller till skolbarnet som blir mobbat för sin klädsel. 

För inte är det personens fel om den blir utsatt för att den uttryckt en åsikt, klätt sig på ett visst sätt eller har en speciell läggning, så länge hen inte bär sig otrevligt och ohyfsat åt?

Inte heller när det gäller nätmobbing/näthat ska vi skuldbelägga offren, tycker jag. Lika lite som att vi ska göra det i andra sammanhang där någon råkat illa ut. 
Helt enkelt för att det aldrig, någonsin är ok att göra en annan människa illa. 

När det gäller diskussioner, inlägg och kommentarer i sociala medier vill jag framhålla några punkter som jag tycker är särskilt viktiga att ha i minnet:


  • Uttryck inte din åsikt i det offentliga rummet om du inte klarar av att bli motsagd! Tål du inte att någon annan uttrycker en annan åsikt, bör du skriva ett dokument på din dator istället. Däremot ska du aldrig tolerera att bli påhoppad för dina åsikter, din personlighet eller liknande. 

  • Var saklig! Fokusera på dina argument, ställ frågor, visa respekt för andras åsikter, men förringa inte, förolämpa inte och gå inte till personangrepp. För i samma sekund som du gör det har du ofelbart förlorat den andres respekt och avslöjat din egen nivå. 

  • Om diskussionen upprör dig så till den milda grad, om du blir totalt rosenrasande över andras argument... sätt dig på händerna! Räkna sakta till tio och fokusera på djupandning. Öppna sen ett dokument på din dator, surfplatta, mobil eller hugg tag i papper och penna och spy ur dig ilskan där. Men ös inte din egen brist på argument över en annan människa i form av förolämpningar!  

  • Yttrandefrihet gäller tvåvägs. Det vill säga; du har rätt att uttrycka din åsikt och det har andra också! Bara för att vi lever i ett land med yttrandefrihet ger det dig inte rätt att trakassera och mobba andra. 



Just nu är jag hjärtligt trött på vissas oförmåga att föra en saklig diskussion och visa respekt för andra åsikter än sina egna. Kommer jag att sluta diskutera på sociala medier?
Skulle inte tro det. :D
Jag är inte en tyst människa och jag hävdar att jag har rätt att uttrycka mig precis som att alla andra har det.
Skulle jag välja att hålla tyst skulle det vara som att låta mobbarna vinna, även om jag inte ser detta som en tävling på en fläck. 

Så till alla som råkar ut för nätmobbing och näthat vill jag bara säga:
"Stå på dig, annars gör någon annan det."
Och kom ihåg att förolämpningarna du råkar ut för säger åtskillig mer om den som skriver dem, än om dig!

Och till dig som ägnar dig åt personliga påhopp och andra liknande onödigheter säger jag:
"Att sätta sig på någon annan är inte bara ohyfsat, det är obekvämt också!"

Tack för ordet! :)


söndag 2 september 2018

Rösta på vad fan du vill!

Just det. Som rubriken anger så skiter jag högaktningsfullt i vem du röstar på nästa söndag. Om du nu inte redan röstat, vilket många tydligen har gjort. Men rösta på vem fan du vill, bara du röstar. Det är din skyldighet men också din enorma rättighet här i vårt land.

En rättighet vi ska vara grymt tacksamma för, för det är absolut inte en självklarhet om man ser till världens alla länder, även om vi är så vana vid att kunna välja och ha åsikter och tänka fritt. 
Men det är faktiskt ett privilegium.

I vårt fantastiska land kan vi vara hyfsat öppna med våra åsikter, vår ev religion, hur vi identifierar oss själva, vår sexuella läggning m.m. Det ska vi också vara tacksamma över. För inte heller det är en självklarhet i världen i stort.

Vi har väldigt liten förföljelse av HBTQ-personer i jämförelse. Vi har få som känner sig tvingade att hålla tyst med sina åsikter av rädsla för repressalier. Våra journalister kan skriva hyfsat öppet om både det ena och det andra.

Vi har en underbar tolerans för olikheter i jämförelse med de flesta av jordklotets övriga länder. Så jag vill be just dig att låta Sverige förbli just så!

Därför säger jag att du ska rösta på vad fan du vill… utom partier som vill begränsa denna vår frihet, som har tagit åratal att arbeta sig till.

Det kan vara mycket svårt att välja vem du ska rösta på, men rösta inte i sakfrågor utan på ideologier. Rösta på dem vars ideologi överensstämmer mest med din egen, inte för att de driver en specifik fråga och ger en massa vallöften om denna. För vallöften är retorik och inte mycket att hänga upp sig på, ärligt talat.

Rösta på ett parti som vill ge dig samma frihet som du har idag och inte ett som vill förminska denna frihet.

Rösta för medmänsklighet, tolerans och förståelse.

Eller också kan du taktikrösta. Du kan rösta på ett parti som står så långt ifrån det parti du absolut inte vill ska vinna som möjligt. Bara för att förhindra att de går framåt. Det är också en rätt sund valtaktik, kan jag tycka.


Men rösta! 

torsdag 16 augusti 2018

Hårdare straff!!


Senaste dagarna har jag nog inte hört en enda representant från ett enda parti som inte kommenterat bilbränderna med att ”vi måste ha fler poliser och vi måste ha hårdare straff!”

Det där med fler poliser håller jag absolut med om. De poliser vi har i dagsläget sliter häcken av sig, skulle kunna jobba ihjäl sig och övertiden kostar multum.

Men sen har vi den där grejen med hårdare straff!

Det låter i och för sig klokt, för den som förstör och gör andra illa ska förstås straffas, inte tu tal om saken.
Men vad inte en enda politiker nämner är att vi redan har rejält hårda straffskalor här i landet.

Problemet är att domstolsväsendet väldigt sällan dömer utifrån den hårdaste skalan utan hellre till minimistraffet.
Större hänsyn tas dessvärre till brottslingen än till brottsoffret. Våra domstolar letar med ljus och lykta efter förmildrande omständigheter.  Och sådana finns säkert ibland, men oavsett måste varje människa ta ansvar för sina handlingar eller?

Oerhört frustrerande, inte minst för de som blivit offer för kriminalitet och även deras anhöriga, men också oss andra.

Så, min fråga till politiska representanter från alla våra olika partier är, vad tänker ni göra åt domstolarnas eftergivenhet? 


söndag 12 augusti 2018

Valfläsk, pajkastning och politikerförakt

Ja nu är det valår igen. Och valår ger mig numera sjukt dålig magkänsla!
Kanske är jag för gammal? 
Men jag är spytrött på politikernas taktik och spel!
Lär de sig aldrig? De behandlar oss som barn. Som om vi inget begriper. Det kanske är därför politikerföraktet allt mer breder ut sig? För att politikerna själva inte kan dölja sitt förakt för oss "vanliga dödliga" som de tydligen betraktar som mindre vetande. 

Jag ska tala för mig själv här och inte för någon annan. Men jag är övertygad om att många med mig är tillräckligt kloka för att genomskåda totalt orealistiska vallöften. Och jag tror vidare att vi är många som är hjärtligt trötta på att höra politiker snacka skit om andra partier. Det säger oss ingenting och tillför nada till debatten. 

Jag börjar misstänka att alla våra politiker följer samma retoriska modell. Den består av:
... slingra dig allt vad du kan och svara aldrig rakt på konkreta frågor.
... framhåll dina konkurrenters fel och brister så mycket du kan.
... lova runt och håll tunt.
... mycket snack och lite verkstad håller "den dumma massan" lugna.

Idag såg jag ett parti som hävdade att det är för lite skillnad mellan bidrag och lönearbete, samtidigt som de föreslog att lönerna skulle sänkas. Ehhh... hallå eller? Då blir liksom skillnaderna ännu mindre. Just saying.

Jo, jag vet att i en demokrati är processerna både långa och omständliga. Och demokrati är, i mina ögon, det enda rätta, hur tungrott det än är. Jag förstår absolut att jobbet inte är lätt. 
Men anseendet som politiker blir inte bättre av lögner och skitsnack. Inte på en fläck!

Jag längtar efter den dag då ett parti kommer med en ny frisk fläkt. Som att t ex svara på en fråga med nåt i stil med "Jag kan inte svara på hur vi ska finansiera detta just nu, men vi ska jobba på det för frågan är väldigt viktig."
Eller "Jag vet inte, men jag ska kolla upp det."
Eller kanske "Det har jag inte tänkt på men jag lyssnar på det du säger och tar till mig."
Om jag vore 20 år yngre och inte behäftad med X antal sjukdomar skulle jag starta ett eget parti. Om inte annat för att röra om i grytan liksom. :D
Och med det menar jag inte något populistiskt med "drag under galoscherna", som uttrycker allt i svart-vita termer. Jag är fullt medveten om att verkligheten är allt annat än svartvit. 

Ingen människa inbillar sig eller tror att ni ska ha svar på allt, så snälla sluta låtsas att ni har det!
Ni är lika vanliga och dödliga som alla vi andra. Ni äter och skiter och sover som alla vi andra. Och vi är lika mycket värda som ni, så snälla, sluta uppföra er som att ni är Gud´s gåva till mänskligheten. Ni gör avtryck under en ytterst kort tid så lite ödmjukhet vore på sin plats, tack! Och, för all del, en rejäl portion inlevelseförmåga i andras situation också. 
Och en sak till, när jag ändå har ångan uppe! Att utdela förmåner till er själva sticker faktiskt väldigt mycket i ögonen på folk, bara så ni vet. Så sluta höja era egna arvoden. När er tid i makten är över så går det utmärkt för er att gå till arbetsförmedlingen, precis som alla vi andra. När ni är sjuka ska ni sjukskriva er, precis som alla vi andra. Och med era löner behöver ni inte fri tand- och läkarvård. Ni, om någon, har råd att betala för detta ur egen ficka. Vi är inte dummare än att vi ser er girighet och det vinner ni inga röster på. 
Er taktik föder bara förakt. Prova något nytt och något annat.

Våra politikers nuvarande retorik får dem att framstå som rent korkade. Ingen tar den på allvar och missnöjet breder ut sig, vilket får till följd att än mer oseriösa politiker får fäste hos dem som inte fixar att tänka så långt. 

Ett seriöst svar, som visar på uppriktigt intresse, även om det är ett erkännande av tillfällig okunskap, skapar förtroende. Att någon låter tvärsäker, skapar misstro. 

Vad ska jag rösta på i årets val? Det har ingen annan med att göra. Men jag kan avslöja så pass mycket som att det i dagsläget inte finns ett enda parti jag känner förtroende för. Så det lutar åt att jag kommer att taktikrösta för att förhindra en fullständig katastrof. 

Tack för ordet!





tisdag 7 augusti 2018

Vilse i bokskogen

I söndags gav vi oss ut i nya, okända marker, grannen, hundarna och jag. :)

Vi åkte till Molla bokskog. Bokskogar är vackra och där fanns tre olika leder att välja på. 

Vi hittade skogen och den lilla parkeringen och även en info-tavla med ledernas längd och märkning samt en liten karta. 




Eftersom vi tappat en del av både kondition och ork efter sommarens sanslösa värmebölja bestämde vi oss för den kortaste sträckan och började traska längs vägen för att hitta stigen in i skogen. Leden var markerad med blå färg och till en början såg vi blå prickar på träden. Vi kom till en skogsväg men eftersom vi inte såg några markeringar när vi kikade in där gick vi förbi den. 

Efter att ha gått en bit till var de blå prickarna ett minne blott och kvar fanns endast gröna märken vilka visade vägen utmed tiokilometaren. Nu hade vi inte tänkt promenera i timmavis, så vi vände och gick tillbaka.

När vi åter passerade den lilla skogsvägen fick jag syn på en liten stolpe en bit in. Stolpen var nästan övervuxen av sly och på den fanns ett liiiitet blått streck! Minsann!

Alltså traskade vi in på skogsvägen och sen var det hyfsat markerat med blått. Vägen gick nedför i en lång, brant backe och blockerades halvvägs av ett kullvält träd. Efter lite funderingar om hur vi bäst skulle passera trädskrället, slingrade vi oss emellan grenarna i trädets krona och kunde fortsätta. Grannen påpekade att efter denna nedförsbacke skulle det säkert komma en lika rejäl uppförsbacke senare. Jag valde att inte tänka på det där och då. När vi var nere skymtade vi en vacker sjö mellan träden.



Vi fortsatte utmed sjön en bra bit och nog var det vackert. Så vackert som en bokskog ska vara. 




Sen tog vägen slut! Eller... det gjorde den inte, men den var avspärrad. Tvärs över vägen fanns en grind med hänglås, taggtråd, elstängsel och alla möjliga olika anordningar som klargjorde att här var man inte välkommen. På ett träd satt en skylt med texten "Privat område". 
Vi släppte omgående eventuella idéer om att ta oss förbi grinden och vände snopna tillbaka. 

Efter bara några steg upptäckte vi en nästan osynlig stig med ännu en liiiiten blå markering en bit in. 
Så stigen fortsatte alltså och vi gav oss in på den. Nu gick det minsann lika mycket uppför som det tidigare gått nedför. Jodå, grannen hade rätt, haha! Vi stånkade oss uppför och det var minst sagt brant och långt! Backen kunde passat bra för utförsåkning vintertid om den varit rensad från vegetation! 
Dessutom låg det ännu ett kullvält träd i vägen som vi fick ta oss runt. Men markeringarna var bra hela vägen upp. Vi passerade en vacker äng och gamla, fina stenmurar när vi väl var uppe. 
Det var som sagt en vacker promenad, men rejält kuperad. 

Kommer vi att gå där igen? Nej, trots skönheten var den i jobbigaste laget för två tanter. :D