Egalias egenheter

  Eftersom jag har annat för mig dagarna innan advent har jag redan pyntat här hemma. Rekordtidigt för att vara mig, men så kan det bli.  Jag har möblerat om lite här hemma under hösten och därför har jag inte längre plats för någon julgran. Funderade ett tag på en ute gran på nya altanen men kom fram till att jag inte orkade med jobbet. Så jag köpte mig en liten bordsgran. Den första konstgran jag någonsin ägt. Den kom i kartong med pynt och ljus, bara att montera. Det var när monteringen var klar som jag myntade devisen ” det gör inget om det är fult, bara det är juligt!” Samma devis gäller även pepparkakshus detta år. Jag köpte en låda ”pepparkakshusdelar” av ett barnbarn som sålde olika kakburkar för sin idrottsförening. Tio hus skulle innehållet i lådan räcka till. ”Perfekt”, tänkte jag. Bara att montera och pynta. Jag såg framför mig hur jag skulle dela ut pepparkakshus till höger och vänster som en givmild julängel. På min ICA-affär shoppade jag loss på kristyr och deko...

  Man går lite på halvfart vid den här tiden på året så bloggandet blir därefter. Men idag har vi faktiskt haft solsken här, det var välkommet. Vardagen lunkar på och det är stiltje på utflyktsfronten, men jag har redan planer inför våren när jag vaknat till ur ”idet”. Det som upptagit det mesta av min tid på sistone är hemmafix, bilbesiktning, däckbyte, dans och en rad av födelsedagskalas. Många barnbarn blir många kalas och det är kul. Nu väntas snart ankomsten av barnbarn nummer 13, totalt räknat.  Apropå födelsedagar hade jag en rätt komisk upplevelse när jag köpte present till ett av barnbarnen. Dinosaurier stod på önskelistan, rörliga sådana och med ljud. Jag hittade en helt perfekt T-rex i en leksaksaffär. Den kunde både gå, lysa med ögonen och vråla.  Nöjd klev jag ut ur affären med monstret under armen. Ställde in den i baksätet på bilen, lite för vårdslöst tydligen, för dinosaurien blev kränkt och började vråla. ROARRR, lät det surt från baksätet medan jag körde...

  Idag tog syster och jag en runda på kyrkogårdarna. Tyvärr har vi ju många att besöka. Allt för många.  Men det är fint att gå dit en sån här dag och i år sken solen, olikt november. På en av kyrkogårdarna träffade vi två av mina barnbarn med deras mamma och mormor. De hade tänt ljus för en morfar som också dog alldeles för tidigt.  Vi åkte iväg strax efter lunch så några fina ”mörkerbilder” blev det inte. Fick dock en bild från en av bonussönerna som besökte Lasses grav senare.  Låter bilderna tala: Hos mamma, mormor, morfar m.fl. Mormorsmor fick också ett ljus. I minneslunden tände vi ett ljus för pappa. Hos farmor och farfar. Många ljus hos Lasse. Ett helt ljushav i minneslunden. Systers man fick ett ljus och ett hjärta. På djurkyrkogården tände jag ett ljus för pälsklingarna Cita och Teo. Lasses grav i kvällsmörkret. Foto Mattias Björklund.