Egalias egenheter

  Som rubriken anger har jag inget att berätta så därför har det inte blivit något skrivet här i bloggen heller.  Min kropp har fortsatt att bråka och det var inte den gamla vanliga muskelvärken visade det sig. Biverkningar av en medicin i kombo med en inflammation har tvingat mig till en enormt tråkig och innehållslös tillvaro de sista veckorna.  Jag har gått korta promenader i långsamt tempo, tillbringat stunder på min uteplats när vädret tillåtit och i övrigt har det hänt nada.  Till midsommar var jag något bättre men väldigt trött efter fem dygn på flytande föda så det blev ett litet men trevligt besök hos systersonen på kvällen. Sedan dess har det dock börjat se ljusare ut och under eftermiddagen idag fick jag feeling och tog tag i mitt eftersatta hem.  Nu tycker jag mig se ljuset i tunneln och hoppas det fortsätter så. Ska bara ringa min vårdcentral i morgon och ordna upp det här med medicinen.  Eftersom inget hänt har jag heller inte fotat särskilt mycket men bjuder på några bil

  Det blev ingen roadtrip för mig den här veckan. Kroppen satte stopp. Surt, men att köra iväg ensam kräver att jag känner mig i bra form annars blir det otryggt. Så det blev vilodagar istället. Jag planerar nu att göra resan i slutet av sommaren istället. Skulle inte tro att vare sig domkyrkan i Växjö eller Kalmar slott rasat ihop innan dess och vännerna jag tänkt träffa har nog inte emigrerat heller. Således är det lugna puckar här just nu. Tråkigt med nödvändigt.

  Oj, vad det är glest med inläggen här nu. Livet rullar på och går upp och ner som för de flesta andra. Det har varit en del tunga dagar på sistone. Det är många årsdagar under denna period. Lasses födelsedag och årsdagen för mammas bortgång var i maj och nästa vecka är det ett år sedan ”hell week” då mamma begravdes, bilen blev sönderslagen och Teo somnade in, allt under bara några dagar. Det känns i hjärtat och minnen kommer tillbaka. Har tyvärr börjat sova dåligt igen men hoppas det är övergående.  Jag tycker jag har tagit hjälp och bearbetat så mycket men sorgearbete är nog det tuffaste som finns, tror jag.  I år väljer jag att distrahera mig med annat istället, helt enkelt för att jag inte orkar sitta hemma och gråta mera. Så under årsdagarna i maj reste jag bort och jag gör det samma nästa vecka. För att jag kan och vill göra det bästa av livet. På hemmaplan har jag engagerat mig i min nya uteplats på senare tid. Den blev klar förra veckan och jag är fantastiskt nöjd med den. Gi