Egalias egenheter

Ja, nu är polisen i rejält blåsväder igen.  Situationen som uppstod är djupt tragisk. Polisen blev kallad till ett hus med larm om en beväpnad person mitt i natten. En i huset boende person var redan känd av polisen och misstanke fanns om att det kunde vara samma förövare som var i farten igen.  De mötte en kille i mörkret, en ung kille som bar ett k-pistliknande vapen och som inte la ned det på uppmaning. Så polisen sköt, vilket de är instruerade att göra när en person inte lyder ordern att släppa vapnet.  I efterhand visade det sig att vapnet var en replika. En sådan är omöjlig att skilja från ett riktigt vapen om man inte får hålla den i handen och titta närmare. I efterhand visade det sig att killen också hade Down´s syndrom. Det är en fruktansvärd tragedi!  Hela dagen idag har jag läst dömande inlägg och kommentarer mot polisen. När jag kom ut från affären satt det två äldre herrar som spydde ur sig ord som "tjänstefel, snutjävlar, idioter" osv. osv.  Jag är spy

De senaste dagarna har vi återupptagit våra promenader, grannen, hundarna och jag. Detta med varierande resultat. :D  Först provade vi en kulturled i det lilla samhället Rydboholm. Den lät trevlig och bilderna utlovade vacker miljö i gammal bruksbygd. Det var bara ett problem. Visserligen hittade vi, efter visst letande, starten på kulturleden. Där fanns en karta vi fotade av för att ta med oss. Första biten gick bra, men därefter stämde inte kartan och ingen märkning fanns! Efter idogt letande efter en stig vände vi om och försökte oss på leden från andra hållet. Inte mycket verkade stämma med kartan, så vi gav upp och åkte hem.  Kommunen har fått ett mail om att de informerar om en led som saknar märkning på sin sida, men nu i semestertider händer väl inte mycket. Vi var så upptagna av letandet att jag glömde fota de få vackra vyer vi såg. Minus på den, tyvärr.  Nästa tur gick till Sandared, det var igår. Den leden har jag gått många gånger förr om åren så dit var inte svårt att

Idag packade vi in hundar och oss själva i bilen, A och jag och gav oss iväg till ett område vi inte kände till. Där fanns vandringsleder från 2,8 - 9 km.  Oerhört vackert och mycket välskyltat. Bra på alla vis. Stora plus på detta område! Redan vid parkeringen hade någon byggt en liten gubbe i trä som höll en pil med texten "Spårcentral". Bara det bådade gott för vi har märkt att ibland är den första utmaningen att hitta just tavlan med lederna och deras märkningar. Vi traskade alltså en kort bit till Spårcentralen där en tydlig karta visade de olika lederna. En färg för varje led och pilar som visade var de började. Vi valde den gula femkilometaren, Grytefotsleden.  Vi gick på en skogsväg genom vackra hagmarker. Riktigt fint. På en halvö i en liten bäck fanns ett fikabord. Skyltar utmed vägen visade sevärdheter, som t ex den här:  Om någon kan upplysa om vad en "bruaresten" är vore jag tacksam? Google gjorde mig inte klokare, men misstänker att "

I söndags gick vi sju kilometer. Vännen/grannen A, våra hundar och så jag.  Det var en härlig promenad!  Vi går inte fort och det får ta sin tid, men går gör vi.  Det var många år sedan jag orkade gå så långt så bara det att kroppen funkar så bra nu är en riktig WOW-känsla. Vi har börjat utforska olika spår och leder i omgivningarna så det blir nya promenader titt och tätt här. Riktigt roligt.  Ibland blir det inte så bra, som svängen vi tog en bit utanför stan där all världens fästingar verkade ha årsmöte samtidigt! Helsike vad fästingar det var! Tur att våra hundar är preparerade mot de eländes krypen. Så där går vi nog inte igen. Här om dagen valde vi en vandringsled i närheten av golfbanan. Markeringarna var hyfsat bra, men stigen var bitvis så smal att den knappt syntes. Nog inte många som brukar gå där, tänkte vi. Runt golfbanan har man tvingats sätta upp låga elstängsel för att hålla de bökande vildsvinen borta. En golfbana ser väl inte allt för kul ut efter besök av en

Hej på er! Nu var det riktigt, riktig längesedan jag kapade mattes blogg och gjorde ett eget inlägg.  Så här kommer en liten rapport från mig.  Livet trallar på kan man säga. Sen jag skrev här sist har jag fått några nya kompisar. Hugo är en av dem, en hyvens kille. Spaniel är han visst. Vi brukar promenera tillsammans med våra mattar och dom, mattarna alltså, pratar oavbrutet hela tiden! Ibland försöker jag busa med Hugo men han är inte alltid så sugen på det. Han gillar mer att spåra och nosa och sånt. Och sen är han galen i mat också.  En annan, alldeles ny kompis, är Isa. Hon är bara en bebis. Jag älskar bebisar!! Jag vill helst kasta mig över henne och pussa henne, men det får jag inte för matte och husse för då kan hon bli rädd säger de. Dumheter! Jag är ju inte ett dugg farlig! Fast bebisar kanske inte fattar det? I alla fall är hon jättesöt och lite tuff också för hon tar sig för att skälla lite på mig när vi ses. Sa jag att jag älskar bebisar?  Två av mina bäst

I helgen som gick var vi på bröllop. Det var äldste sonen och hans sambo som gifte sig.  Det var sannerligen en fantastisk dag på så många olika sätt!  Vädret var underbart och precis lagom varmt. Vigseln hölls i en slottsruin med vidunderlig utsikt och oerhört vacker dekor. Middagen åts i ett borgrum vid vackert dukade bord. Underhållningen, tal, sång, bildspel, tävlingar och en filmad hälsning från sonens idol, var förstklassig. Toastmaster och toastmadame hade gjort ett helproffsigt jobb. Och alla andra som hjälpt till också. Det var ett sagobröllop!  Och brudparet! Så vackra, så kära, så oerhört fina! Brudgummen var stilig som få och brudens klänning var fantastisk! Det var kärlek i luften hela dagen. Ingenting kunde liksom vara bättre i alla fall inte ur min synvinkel.  Det var ett privilegium och en ära att få vara med på en sån fantastisk tillställning. Och jag har fått så många nya, fina minnen.  Detta var nog det första bröllop jag varit på där jag såg fler män än kvin

Jag har aldrig skrivit eller berättat mycket om att jag har utmattningssyndrom, men i år är det tio år sedan jag fick diagnosen. Med diagnosen följde noll information om tillståndet. ”Du är utmattad”. Det var allt. Jo och så fick jag vet att det var kroniskt också. Ingen hit. Det jag vet idag har jag skaffat mig kunskap om på egen hand. Värken från fibromyalgin var alltid så mycket mer påtaglig och så mycket lättare att förklara, även om den också ter sig obegriplig för folk i allmänhet. Sen jag lyckades få bort den där totala utmattningen på egen hand har jag nästan förträngt detta med mitt utmattningssyndrom. Men visst har jag men av det. Förmodligen för resten av livet. Jag tänker inte trötta er med massor av info och uppräkningar, men forskning finns. Den visar på bestående hjärnskador för den som drabbas. Ibland liknade de som ses hos människor som fått en stroke. Minnet är en sån sak som påverkas. För min del märker jag det sen jag började dansa linedance. Ef