Egalias egenheter

  Jag skriver ett nyårsinlägg idag eftersom jag inte kommer att vara hemma över nyår.  Hur mitt 2023 varit vet ni ju redan. Svågern begravdes, Lasse dog, mamma dog, hunden dog. Lånebilen blev stulen och sönderslagen. Allt på mindre än sex månader. Och sen tillkommer ju allt som hänt ute i världen också, vilket jag inte riktigt klarat av att ta in detta år. Efter den där sista veckan av allt elände, när mamma begravdes, bilen stals och jag fick avliva älskade lille Teo, gick jag i däck och tillbringade en vecka liggandes i soffan.  En morgon där vaknade jag med en tanke som var så bestämd att den blev en övertygelse. Det hela var mycket konstigt! För just den morgonen vaknade jag och var helt säker på att det var slut med elände nu, det var färdigt och nu skulle det inte hända fler hemska saker. Har aldrig varit med om liknande och när jag berättade det för kära syster blev hon ytterst skeptisk, vilket jag självklart förstår.  Men det stämde ju!  Det enda positiva som hände under årets

  I söndags fick lilla bilen komma ut ur garaget och jag styrde mot kyrkogården. Ville göra iordning där lite så att det förhoppningsvis ser fint ut över helgerna. Jag hittade så himla fint granris av någon annorlunda sort så jag köpte med mig en bunt på vägen. Det var rått och kallt men det blev fint när jag fixat till gravarna och tänt ljus.  Det lilla hjärtat jag köpte till Lasses grav på Alla helgons dag var fortfarande i bra skick.  Adventsfint hos farmor och farfar I måndags tog jag bilen till Göteborgstrakten och hälsade på två barnbarn med föräldrar. Det blev lek, pusslande, bokläsning och massor av bebisgos. Så mysigt!  Igår var jag hundvakt åt den här sötnosen:  Och på eftermiddagen kom P och jag fick så jättebra hjälp med att sätta upp tavellister och gardinskenor. Tack för det!  På två tavellister står nu två av mammas flamskvävnader "Sommar" och "Vinter" På den tredje fick det bli en tomteparad för tillfället Idag började jag dagen med luciamorgon på tv

  Fullspäckad dag idag! På förmiddagen styrde jag Edna ut på landet för att vara sällskapsdam åt syrrans tax några timmar. Taxen är just nu skendräktig och var föga imponerad över att det "bara" var jag som kom. Hon ville i alla fall följa med på promenad och blev även glad över ett godissök och lite annan aktivering. Annars var det gnälligt värre. Hon kan vara en riktig dramaqueen.  Från "drama-taxen" åkte jag vidare till arbetsterapeuten. Inget drama där mer än att hon konstaterade att jag har en kraftig inflammation i en sena i tummen. Den har bråkat länge med mig, tummen, men nu ska det bli ordning på den får vi hoppas. Den går nämligen inte att böja annat än med milt våld och då gör det så ont att jag skriker högt. Så för att förhindra att jag stöter emot och böjer den av misstag och för att den ska få vila har jag nu fått ett stöd som håller tummen i rak position. Lite små övningar ska jag också göra tre ggr om dagen. Stödet ska sitta på dygnet runt i sex veck

  Idag gav vi oss iväg på utflykt, syrran, jag och hennes tax. Vi pratade redan i våras om att besöka Ramhultafallet utanför Sätila och resonerade som så att efter den senaste tidens regn borde det verkligen vara något att titta på nu. Det var det. Medhavd matsäck, vettiga skor och slingriga, ibland slippriga stigar. Solsken fick vi t o m och underbara utsikter. Jag låter bilderna tala. Sätt på ljudet när du tittar på klippet.  Slipprig stig som bar uppför och uppför Översvämmad stig, taxen ville fortsätta men inte vi. 

  Igår var det ett år sedan jag körde Lasse till akuten med misstänkt stroke.  Idag är det ett år sedan en bomb föll över oss när vi fick veta att han istället hade en hjärntumör som var ganska stor och troligen elakartad. Tiden stannade där och då och vi frös till is. Sen grät vi.   Mitt i allt detta hade vi två söner som fyllde år. En igår och en i morgon. Jag minns inte om vi ens gratulerade dem förra året? I år har jag i alla fall gratulerat båda två.  De där dagarna för ett år sedan känns på ett sätt som igår och på ett annat sätt som något som hände för väldigt längesedan. Så mycket har hänt under året som gått efter det. Ofattbart mycket.  Det är nog en väldig tur att man inte kan se in i framtiden för om något berättat för mig om allt som skulle komma att hända hade jag nog kastat in handduken direkt.  Nu när jag sitter här ett år senare är jag inte längre samma person som då och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att bli densamma och inte livet heller. Det är ett su

  Idag tog jag en tur till kyrkogården. Först tittade jag till farmors och farfars grav som jag nyligen tagit över gravrätten till. Jag fixade lite där och satte dit en midsommarbukett. Senare ska jag köpa något att plantera där. Den lilla rabatten framför stenen har växt igen så det får bli lite grävande och fix.  Därifrån gick jag vidare till Lasses grav. I förrgår var det fyra månader sedan han förlorade kampen mot den elakaste hjärntumör man kan tänka sig. Och i morgon är det midsommarafton. Kanske är det det faktum att en storhelg stundar, sorgen blir ju värre då sägs det, men jag blev helt översvämmad av sorg när jag stod där och satte ned en midsommarbukett även till Lasse. Tårarna bara rann över och jag kunde inte sluta. Fast vad gör det att man gråter på en kyrkogård? Det är väl en ytterst lämplig plats egentligen. Jag grät så mycket att jag gjorde åt hela paketen med pappersnäsdukar som jag hade i handväskan. Går förövrigt ingenstans utan pappersnäsdukar nu för tiden. Jag sat

När man är i ett sorgearbete går det inte att stressa fram något. Man får ha förståelse för sig själv och ge sig själv tid att läka. När marken rämnar ordentligt under fötterna och sorg läggs på sorg utan att man hinner bearbeta, som för kära syster och mig gäller det verkligen att ha tålamod. Inte alla förstår detta och det är nog inte konstigt alls.  Vår ork är begränsad, vår sociala förmåga likaså. Minnet är det lite si och så med också. Våra hjärnor är rätt överbelastade för tillfället. Vi kan bli toktrötta av minsta lilla om det är "fel" dag och det är det ganska ofta. Så jag är så oerhört tacksam över att vi har varandra när det nu blev som det blev. Vi förstår varann och när vi gör saker tillsammans är det helt ok att hålla ett lugnt och lågt tempo som vi båda anpassar efter varann och oss själva.  Sakta, sakta tar vi oss framåt. Rätt vanligt är att går enligt principen "två steg framåt och ett steg bakåt". Uttrycket "gå vidare" är vanligt förekomma

  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba

  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt

  Nationaldagen inleddes med att Teo och jag tog bilen till ett friluftsområde där vi gick en liten runda. Teo fick bada tassarna i sjön på väg tillbaka till bilen och det var han mycket nöjd med.  Efter en liten lunch lämnade jag pälsklingen hos hundvakten och drog iväg ensam på ett litet äventyr. Målet var Torpa stenhus där de, dagen till ära, hade guidade specialturer med Gustav Vasa-tema. Detta lockade historie- och släktforskningsnörden inom mig och jag blev inte besviken. Proffsig rundtur och all personal var klädda i medeltidskläder. I olika rum dök olika historiska karaktärer upp och inflikade berättelser, från kökspigorna i källaren till de fina damerna i riddarsalen. Riktigt bra.  Torpa stenhus har rötter från 1100-talet även om själva borgen byggdes något senare så här finns historia så det skvätter om det. Det har aldrig sålts utan gått i arv i släkten i sjutton generationer. Imponerande. Jag låter bilderna tala. Klicka på dem för större format.  Borgen med sina vackra omgi