Ibland måste man skratta
Som en del av er vet är min mamma mycket gammal. Till hösten fyller hon 97, en aktningsvärd ålder.
Hon är i hyfsad form för sin ålder, måste man säga, men närminnet sviktar rejält.
Hon kan fråga något och vi svarar och sen frågar hon exakt samma sak någon minut senare.
Varje fredag hälsar vi på henne, syster och jag. Vid dagens besök återupptog vi sökandet efter hennes försvunna garagenyckel. Så vi började alltså leta.
Att leta efter något hemma hos mor är som att leta efter en nål i en höstack! Hon har tusen miljoner prylar i någon form av väldigt oorganiserat kaos.
Efter bara en kort stunds letande frågade mamma vad vi letade efter och vi förklarade att det var garagenyckeln som var försvunnen. Mor satte genast igång att leta hon också vilket enbart försvårar sökandet och gör att det tar tio gånger längre tid, men det kan man ju inte säga så självklart fick hon hjälpa till.
"Men den kan väl inte vara försvunnen, den nyckeln är ju så stor", sa hon strax varpå vi förklarade att det är en helt ordinär nyckel och att den stora nyckeln var till gamla garagedörren som byttes ut för ca 35 år sedan, vilket hon inte kom ihåg.
Strax därefter kom frågan: "-Vad är det vi letar efter?"
"-Nyckeln till garaget", svarade syrran och jag unisont.
"-Men den hänger väl på kroken vid garageporten?", hävdade mamma, för där hängde ju nyckeln till gamla garageporten för 40 år sedan. Kroken i fråga är borta för längesedan.
När dessa frågeställningar, om vad vi letade efter, nyckelns storlek och den aktuella kroken, upprepats av mor ca fyra ggr under femton minuter, väste min icke särskilt tålmodiga syster: "-Vi måste åka härifrån snart för annars blir jag galen!!"
Jag höll på att få skrattanfall. En mor som glömmer allt fortare än man hinner blinka och en syster som var på gränsen till galenskap! Älskade, tokiga släkt. <3
Nåväl, mitt i allt kaos hittade vi nyckeln till sist och sen åkte vi hem. Mor hade fått fika, besök av både oss och hemtjänsten och var nöjd med att nyckeln kommit till rätta, i alla fall för stunden. Strax efter hade hon redan glömt att den ens varit försvunnen.
Sånt är livet med en mycket gammal människa. :)
Hon är i hyfsad form för sin ålder, måste man säga, men närminnet sviktar rejält.
Hon kan fråga något och vi svarar och sen frågar hon exakt samma sak någon minut senare.
Varje fredag hälsar vi på henne, syster och jag. Vid dagens besök återupptog vi sökandet efter hennes försvunna garagenyckel. Så vi började alltså leta.
Att leta efter något hemma hos mor är som att leta efter en nål i en höstack! Hon har tusen miljoner prylar i någon form av väldigt oorganiserat kaos.
Efter bara en kort stunds letande frågade mamma vad vi letade efter och vi förklarade att det var garagenyckeln som var försvunnen. Mor satte genast igång att leta hon också vilket enbart försvårar sökandet och gör att det tar tio gånger längre tid, men det kan man ju inte säga så självklart fick hon hjälpa till.
"Men den kan väl inte vara försvunnen, den nyckeln är ju så stor", sa hon strax varpå vi förklarade att det är en helt ordinär nyckel och att den stora nyckeln var till gamla garagedörren som byttes ut för ca 35 år sedan, vilket hon inte kom ihåg.
Strax därefter kom frågan: "-Vad är det vi letar efter?"
"-Nyckeln till garaget", svarade syrran och jag unisont.
"-Men den hänger väl på kroken vid garageporten?", hävdade mamma, för där hängde ju nyckeln till gamla garageporten för 40 år sedan. Kroken i fråga är borta för längesedan.
När dessa frågeställningar, om vad vi letade efter, nyckelns storlek och den aktuella kroken, upprepats av mor ca fyra ggr under femton minuter, väste min icke särskilt tålmodiga syster: "-Vi måste åka härifrån snart för annars blir jag galen!!"
Jag höll på att få skrattanfall. En mor som glömmer allt fortare än man hinner blinka och en syster som var på gränsen till galenskap! Älskade, tokiga släkt. <3
Nåväl, mitt i allt kaos hittade vi nyckeln till sist och sen åkte vi hem. Mor hade fått fika, besök av både oss och hemtjänsten och var nöjd med att nyckeln kommit till rätta, i alla fall för stunden. Strax efter hade hon redan glömt att den ens varit försvunnen.
Sånt är livet med en mycket gammal människa. :)
Kommentarer
Skicka en kommentar