Gamla godingar
Ikväll har jag upplevt gamla godingar! :)
Detta tack vare att kära syster bjöd med mig på konserten Hits of the 60´s.
Det var banne mig en riktig höjdare!!
Svenne Hedlund (Hepstars), Clabbe (Ola & the Janglers), Janne Önnerud (Hounds) och Lennart Grahn (Shanes). Ja, ni som knappt var spermier på den tiden får googla namnen om ni inte känner igen dem.
Det var fullsatt. Det var ytterst få som var under 50 i publiken och artisterna var det definitivt inte, trummisen undantagen. Skämten om ålder, ork och minne duggade tätt. Det var nostalgi i kubik.
Och det var gamla godingar... både artisterna och låtarna. Det fanns inte en låt som man inte tog emot med "Åhh...den!" och sen kunde man texten.
Jäklar vilket tryck.
Än kan de, gubbarna. Och publiken! :D
Det gick inte att sitta stilla, man diggade oavbrutet och stundom stod hela publiken upp och dansade, klappade takten och sjöng med. När de på scenen slutade sjunga fortsatte publiken.
Jag var egentligen rätt liten när dessa artister var som störst men tack vare min sju år äldre syster blev jag matad med musiken i mycket unga år. Och många av låtarna har blivit klassiker.
Lennart Grahns och Janne Önneruds röster var precis de samma som förr. Clabbe rockade loss så att man kunde tro att han inte åldrats en enda dag sen 1968. Och Svenne! Han som man inte ens trodde skulle vara vid liv idag p g a hans handikapp. Han var ännu krokigare än förr, gången var haltande och långsam, men rösten hade han kvar trots att han måste sitta ned och sjunga. Och frisyren! Fortfarande samma frisyr som för 50 år sedan! :D
Som vi njöt och skrattade, för skämten mellan låtarna var både många och roliga.
Och när ca 500 pers sen står upp och dansar och diggar till "Cadillac" kunde man inte tro att någon i lokalen var en dag över 20, haha! Det var tryck som hette duga.
När konserten var slut, efter extranummer, meddelades det att artisterna skulle finnas i foajén för att skriva autografer och sälja skivor m.m.
Vi tog oss dit lite nyfiket. Jag hittade en lucka och plötsligt stod jag nästan mitt framför Svenne Hedlund. Jisses!! Hade det varit på 60-talet hade jag förmodligen trillat död ner! Jag drabbades av ungdomlig eufori, slet upp min biljett ur handväskan och la den framför honom med orden "en autograf, snälla!"
Han log så rart och skrev sin autograf och jag tackade varmt och hjärtligt. Vet inte när jag bad någon om autograf senast men det kan ha varit någon gång i början av 90-talet möjligen. :D
Syrran, som var bakom mig, försökte också ta sig fram men då hade redan folk börjat flockas ordentligt, så jag gav henne autografen som tack för en underbar kväll. Han var, trots allt, hennes idol mer än min och hon fick aldrig hans autograf då för femtio år sedan. Nu har hon den. :D
Den här kvällen kommer jag att minnas länge!
Tack älskade syster.
Detta tack vare att kära syster bjöd med mig på konserten Hits of the 60´s.
Det var banne mig en riktig höjdare!!
Svenne Hedlund (Hepstars), Clabbe (Ola & the Janglers), Janne Önnerud (Hounds) och Lennart Grahn (Shanes). Ja, ni som knappt var spermier på den tiden får googla namnen om ni inte känner igen dem.
Det var fullsatt. Det var ytterst få som var under 50 i publiken och artisterna var det definitivt inte, trummisen undantagen. Skämten om ålder, ork och minne duggade tätt. Det var nostalgi i kubik.
Och det var gamla godingar... både artisterna och låtarna. Det fanns inte en låt som man inte tog emot med "Åhh...den!" och sen kunde man texten.
Jäklar vilket tryck.
Än kan de, gubbarna. Och publiken! :D
Det gick inte att sitta stilla, man diggade oavbrutet och stundom stod hela publiken upp och dansade, klappade takten och sjöng med. När de på scenen slutade sjunga fortsatte publiken.
Jag var egentligen rätt liten när dessa artister var som störst men tack vare min sju år äldre syster blev jag matad med musiken i mycket unga år. Och många av låtarna har blivit klassiker.
Lennart Grahns och Janne Önneruds röster var precis de samma som förr. Clabbe rockade loss så att man kunde tro att han inte åldrats en enda dag sen 1968. Och Svenne! Han som man inte ens trodde skulle vara vid liv idag p g a hans handikapp. Han var ännu krokigare än förr, gången var haltande och långsam, men rösten hade han kvar trots att han måste sitta ned och sjunga. Och frisyren! Fortfarande samma frisyr som för 50 år sedan! :D
Som vi njöt och skrattade, för skämten mellan låtarna var både många och roliga.
Och när ca 500 pers sen står upp och dansar och diggar till "Cadillac" kunde man inte tro att någon i lokalen var en dag över 20, haha! Det var tryck som hette duga.
När konserten var slut, efter extranummer, meddelades det att artisterna skulle finnas i foajén för att skriva autografer och sälja skivor m.m.
Vi tog oss dit lite nyfiket. Jag hittade en lucka och plötsligt stod jag nästan mitt framför Svenne Hedlund. Jisses!! Hade det varit på 60-talet hade jag förmodligen trillat död ner! Jag drabbades av ungdomlig eufori, slet upp min biljett ur handväskan och la den framför honom med orden "en autograf, snälla!"
Han log så rart och skrev sin autograf och jag tackade varmt och hjärtligt. Vet inte när jag bad någon om autograf senast men det kan ha varit någon gång i början av 90-talet möjligen. :D
Syrran, som var bakom mig, försökte också ta sig fram men då hade redan folk börjat flockas ordentligt, så jag gav henne autografen som tack för en underbar kväll. Han var, trots allt, hennes idol mer än min och hon fick aldrig hans autograf då för femtio år sedan. Nu har hon den. :D
Den här kvällen kommer jag att minnas länge!
Tack älskade syster.
Kommentarer
Skicka en kommentar