Vilse i bokskogen

I söndags gav vi oss ut i nya, okända marker, grannen, hundarna och jag. :)

Vi åkte till Molla bokskog. Bokskogar är vackra och där fanns tre olika leder att välja på. 

Vi hittade skogen och den lilla parkeringen och även en info-tavla med ledernas längd och märkning samt en liten karta. 




Eftersom vi tappat en del av både kondition och ork efter sommarens sanslösa värmebölja bestämde vi oss för den kortaste sträckan och började traska längs vägen för att hitta stigen in i skogen. Leden var markerad med blå färg och till en början såg vi blå prickar på träden. Vi kom till en skogsväg men eftersom vi inte såg några markeringar när vi kikade in där gick vi förbi den. 

Efter att ha gått en bit till var de blå prickarna ett minne blott och kvar fanns endast gröna märken vilka visade vägen utmed tiokilometaren. Nu hade vi inte tänkt promenera i timmavis, så vi vände och gick tillbaka.

När vi åter passerade den lilla skogsvägen fick jag syn på en liten stolpe en bit in. Stolpen var nästan övervuxen av sly och på den fanns ett liiiitet blått streck! Minsann!

Alltså traskade vi in på skogsvägen och sen var det hyfsat markerat med blått. Vägen gick nedför i en lång, brant backe och blockerades halvvägs av ett kullvält träd. Efter lite funderingar om hur vi bäst skulle passera trädskrället, slingrade vi oss emellan grenarna i trädets krona och kunde fortsätta. Grannen påpekade att efter denna nedförsbacke skulle det säkert komma en lika rejäl uppförsbacke senare. Jag valde att inte tänka på det där och då. När vi var nere skymtade vi en vacker sjö mellan träden.



Vi fortsatte utmed sjön en bra bit och nog var det vackert. Så vackert som en bokskog ska vara. 




Sen tog vägen slut! Eller... det gjorde den inte, men den var avspärrad. Tvärs över vägen fanns en grind med hänglås, taggtråd, elstängsel och alla möjliga olika anordningar som klargjorde att här var man inte välkommen. På ett träd satt en skylt med texten "Privat område". 
Vi släppte omgående eventuella idéer om att ta oss förbi grinden och vände snopna tillbaka. 

Efter bara några steg upptäckte vi en nästan osynlig stig med ännu en liiiiten blå markering en bit in. 
Så stigen fortsatte alltså och vi gav oss in på den. Nu gick det minsann lika mycket uppför som det tidigare gått nedför. Jodå, grannen hade rätt, haha! Vi stånkade oss uppför och det var minst sagt brant och långt! Backen kunde passat bra för utförsåkning vintertid om den varit rensad från vegetation! 
Dessutom låg det ännu ett kullvält träd i vägen som vi fick ta oss runt. Men markeringarna var bra hela vägen upp. Vi passerade en vacker äng och gamla, fina stenmurar när vi väl var uppe. 
Det var som sagt en vacker promenad, men rejält kuperad. 

Kommer vi att gå där igen? Nej, trots skönheten var den i jobbigaste laget för två tanter. :D


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Minnen

Vila i frid, lilla fina mamma