En "bal" på slottet
I helgen som gick var vi på bröllop. Det var äldste sonen och hans sambo som gifte sig.
Det var sannerligen en fantastisk dag på så många olika sätt!
Vädret var underbart och precis lagom varmt. Vigseln hölls i en slottsruin med vidunderlig utsikt och oerhört vacker dekor. Middagen åts i ett borgrum vid vackert dukade bord. Underhållningen, tal, sång, bildspel, tävlingar och en filmad hälsning från sonens idol, var förstklassig. Toastmaster och toastmadame hade gjort ett helproffsigt jobb. Och alla andra som hjälpt till också. Det var ett sagobröllop!
Och brudparet! Så vackra, så kära, så oerhört fina! Brudgummen var stilig som få och brudens klänning var fantastisk!
Det var kärlek i luften hela dagen. Ingenting kunde liksom vara bättre i alla fall inte ur min synvinkel.
Det var ett privilegium och en ära att få vara med på en sån fantastisk tillställning. Och jag har fått så många nya, fina minnen.
Detta var nog det första bröllop jag varit på där jag såg fler män än kvinnor med tårfyllda ögon. Bara min notering, jag kan ha fel. Men det känns ändå som en hoppfull utveckling att män mera vågar visa vad de känner numera. Det värmer i hjärtat.
Själv är jag nog en ganska hårdhudad tant numera, men när brudparet tågade in hotade mina ögon med översvämning. Och när brudparet höll sina tal till varann steg tårarna igen.
För mig personligen är det två saker som gav mig enormt stor glädje. Efter brudparets lycka förstås! Den slog allt!
Den ena är att mor kunde åka med. Vi var länge tveksamma om detta. Men hon inte bara åkte med 30 mil bort, bodde i en stuga i två nätter, var med på grillkväll första kvällen och bröllop nästa! Hon var med på HELA bröllopet och festen ända tills klockan var ett på natten! Då åkte vi hem för att syrran och jag var medvetslöst trötta. Mor, snart 95, hade orkat en stund till, haha! Helt otroligt! Idag, när jag pratade med henne i telefon, berättade hon ännu en gång om hur kul det var.
Den andra saken blev en enorm egoboost, visade det sig. Jag höll ett tal till brudparet. Jag började skriva ett utkast för säkert ett halvår sedan. Detta har jag sedan filat på under våren. In i det längsta var jag osäker på om jag verkligen skulle fixa att hålla det där talet.
I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag pratat inför grupper, stora som små. Jag har flera olika utbildningar i ämnet "tala inför publik".
Men nu är jag ringrostig! Och ett bröllopstal till nära anhöriga är en helt annan sak än att hålla en information eller ett föredrag. Det är känslomässigt för det första. En ska hålla en lagom nivå, lite lättsamt, gärna lite kul och även lite känslosamt och seriöst förstås.
Till sist tyckte jag dock att jag fått ihop en bra text. Jag repeterade den för mig själv gång på gång. Och sen blev det till att peppa sig. "Du vet att du kan", sa jag till mig själv och påminde mig om alla "talknep" jag en gång lärt mig.
Och jag gjorde det! Bara en sån sak! När jag stod där framme och hade kommit igång kände jag återigen glädjen i att våga och kunna. Det var längesedan sist.
När jag sen fick gästerna att skratta ibland, bli knäpptysta ibland blev jag än mera stärkt. Och applåderna efteråt... inte hade jag väntat mig det! När jag gick ut i en paus strax efteråt kom dottern rusande efter mig och kramade mig och berömde mitt tal. Jag blev så varm i hjärtat! Under kvällen fick jag massor av positiva kommentarer om talet från både kända och okända och från brudparet såklart. Då klappade jag mig själv på axeln och tänkte: "Yes, i did it!" :D
Allt detta gav dagen ytterligare en dimension för mig, även om lyckan över själva bröllopet förstås var den största.
Men det som verkligen fick denna härdade "tant" att ta till lipen var när jag, fram på nattkröken kollade min mobil och hittade två meddelanden på messenger. De var skickade strax efter mitt tal. "Fan vad bra", skrev yngste sonen. Och dottern meddelade: "Herregud vad du duktig du var!"
Ja, allt som allt var detta en fantastisk och oförglömlig "bal på slottet"!
Det var sannerligen en fantastisk dag på så många olika sätt!
Vädret var underbart och precis lagom varmt. Vigseln hölls i en slottsruin med vidunderlig utsikt och oerhört vacker dekor. Middagen åts i ett borgrum vid vackert dukade bord. Underhållningen, tal, sång, bildspel, tävlingar och en filmad hälsning från sonens idol, var förstklassig. Toastmaster och toastmadame hade gjort ett helproffsigt jobb. Och alla andra som hjälpt till också. Det var ett sagobröllop!
Och brudparet! Så vackra, så kära, så oerhört fina! Brudgummen var stilig som få och brudens klänning var fantastisk!
Det var kärlek i luften hela dagen. Ingenting kunde liksom vara bättre i alla fall inte ur min synvinkel.
Det var ett privilegium och en ära att få vara med på en sån fantastisk tillställning. Och jag har fått så många nya, fina minnen.
Detta var nog det första bröllop jag varit på där jag såg fler män än kvinnor med tårfyllda ögon. Bara min notering, jag kan ha fel. Men det känns ändå som en hoppfull utveckling att män mera vågar visa vad de känner numera. Det värmer i hjärtat.
Själv är jag nog en ganska hårdhudad tant numera, men när brudparet tågade in hotade mina ögon med översvämning. Och när brudparet höll sina tal till varann steg tårarna igen.
För mig personligen är det två saker som gav mig enormt stor glädje. Efter brudparets lycka förstås! Den slog allt!
Den ena är att mor kunde åka med. Vi var länge tveksamma om detta. Men hon inte bara åkte med 30 mil bort, bodde i en stuga i två nätter, var med på grillkväll första kvällen och bröllop nästa! Hon var med på HELA bröllopet och festen ända tills klockan var ett på natten! Då åkte vi hem för att syrran och jag var medvetslöst trötta. Mor, snart 95, hade orkat en stund till, haha! Helt otroligt! Idag, när jag pratade med henne i telefon, berättade hon ännu en gång om hur kul det var.
Den andra saken blev en enorm egoboost, visade det sig. Jag höll ett tal till brudparet. Jag började skriva ett utkast för säkert ett halvår sedan. Detta har jag sedan filat på under våren. In i det längsta var jag osäker på om jag verkligen skulle fixa att hålla det där talet.
I nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag pratat inför grupper, stora som små. Jag har flera olika utbildningar i ämnet "tala inför publik".
Men nu är jag ringrostig! Och ett bröllopstal till nära anhöriga är en helt annan sak än att hålla en information eller ett föredrag. Det är känslomässigt för det första. En ska hålla en lagom nivå, lite lättsamt, gärna lite kul och även lite känslosamt och seriöst förstås.
Till sist tyckte jag dock att jag fått ihop en bra text. Jag repeterade den för mig själv gång på gång. Och sen blev det till att peppa sig. "Du vet att du kan", sa jag till mig själv och påminde mig om alla "talknep" jag en gång lärt mig.
Och jag gjorde det! Bara en sån sak! När jag stod där framme och hade kommit igång kände jag återigen glädjen i att våga och kunna. Det var längesedan sist.
När jag sen fick gästerna att skratta ibland, bli knäpptysta ibland blev jag än mera stärkt. Och applåderna efteråt... inte hade jag väntat mig det! När jag gick ut i en paus strax efteråt kom dottern rusande efter mig och kramade mig och berömde mitt tal. Jag blev så varm i hjärtat! Under kvällen fick jag massor av positiva kommentarer om talet från både kända och okända och från brudparet såklart. Då klappade jag mig själv på axeln och tänkte: "Yes, i did it!" :D
Allt detta gav dagen ytterligare en dimension för mig, även om lyckan över själva bröllopet förstås var den största.
Men det som verkligen fick denna härdade "tant" att ta till lipen var när jag, fram på nattkröken kollade min mobil och hittade två meddelanden på messenger. De var skickade strax efter mitt tal. "Fan vad bra", skrev yngste sonen. Och dottern meddelade: "Herregud vad du duktig du var!"
Ja, allt som allt var detta en fantastisk och oförglömlig "bal på slottet"!
Kommentarer
Skicka en kommentar