fredag 15 december 2017

Me too är sjukt tjatigt och tröttsamt!

Om du blir provocerad av rubriken så var vänlig och läs detta inlägg till slutet innan du avreagerar dig på mig, tack. :D

Jo, jag tycker faktiskt att me too börjar bli tjatigt… varje ny vittnesbörd ger en känsla av ”åh, inte nu igen” och ”nej, inte en till”. 

Men när den känslan kommer får en tänka lite längre än att allt fler berättelser känns tjatiga och för mycket. Det första en bör fråga sig är varför en känner sig smått utmattad när den ena efter den andra berättelsen dyker upp?

Kanske för att en inte orkar höra mera? Kanske för att en inte vill veta? Kanske för att en hoppas att det faktiskt inte händer så ofta som det gör? Kanske för att en känner sig hotad av att så många, huvudsakligen män, nu hamnar i blåsväder? Om du är man själv kanske det känns jobbigt att så många andra män verkar vara skitstövlar och inte lika förnuftiga som du? Då kan du dels känna dig sviken av ”dina egna” och dels oskyldigt anklagad. Det är inte kul.

I och med att berättelser kommer fram i ljuset ökar också misstron. ”Men kan detta vara sant?!”, hör man. ”Inte är väl alla dessa berättelser sanna, det finns inga möjligheter!” och ”Nu går det till överdrift” , är andra kommentarer.

Som i många olika fall, där saker kommer upp i ljuset, finns de som s a s ”rider på vågen”. Oseriösa människor som passar på att få extra uppmärksamhet, krydda sin berättelse, göra saker värre än de är. Sådana personer brukar jag personligen kalla för ”fuskare”. 

Fuskare finns inom alla områden och anar morgonluft samt rider på andras olycka för sin egen vinnings skull. Ett lysande exempel är sjukförsäkringen. Där finns det fuskare. Enligt forskare är dessa ca 0.3%. Men det är fuskarna som märks, alltid och inom alla områden. Och det är de som får mest uppmärksamhet och det är deras agerande som medför att det sparkas hejt vilt på de övriga inom gruppen. 
Jag är övertygad om att ”fuskare” finns även inom me too. Och att de är lika få som inom sjukförsäkringen typ…

Så även om du känner dig sjukt trött på den oändliga raden av nya berättelser om sexuella övergrepp och trakasserier, så ta dig en funderare på att de flesta av dem kanske faktiskt är sanna!

Jag och mina erfarenheter är definitivt inte nåt statistiskt underlag, men just nu har jag bara mina egna upplevelser och erfarenheter att utgå ifrån och de är följande:

•Jag har själv blivit utsatt fler gånger än jag kan räkna och jag är inte unik på något sätt.
•Jag känner inte en enda kvinna som inte råkat ut för samma sak. Det gäller min och din dotter, syster, mamma, vän. Din! Och min.
•Aldrig någonsin har vi kunnat berätta om detta. Det är ca 50 års återhållen skam, ångest och ilska som nu kommer fram i ljuset. Många berättelser blir det och det lär ta sin tid. Låt oss berätta! Vi behöver det. 
•Att ständigt läsa om nya övergrepp kan förstås upplevas negativt och jobbigt för dig. Var vänlig och ställ det i relation till våra upplevelser. Det krävs lite inlevelseförmåga, men den kan du säkert uppbringa om du anstränger dig lite. Försök tänka dig in i att någon tar sig friheter med din kropp mot din vilja. Gång på gång.
•Om du faktiskt inte orkar höra mer om detta så är det ingen som helst omöjlighet att undvika sociala medier en tid framöver. 
•Du har ett val. Du kan reagera på det som framkommer på ett egoistiskt sätt (”fy fan vad detta är jobbigt och måste folk vara så negativa!?”) eller altruistiskt (”Jag hade inte en aning!” och ”Jag är så ledsen att så många råkat illa ut, hur kan jag hjälpa?” eller varför inte ”Så bra att det äntligen kommer fram”).
•Istället för att fokusera på de (förmodligen ytterst få) som ljuger ihop något för att få uppmärksamhet, så lägg ditt krut på alla de som sanningsenligt berättar vad de råkat ut för. För de är förmodligen i stor majoritet. Inom me too, såväl som inom alla andra områden där många får lida för någras dumheter. 

Jag tror att vi får stå ut med att det är lite ”tjatigt och tröttsamt” nu… för att det behövs och för att det kommer att utveckla oss alla och leda till något bättre. 

Ja, det var väl allt för nu.

Tack för ordet!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar