Sorglig betraktelse över dagens väder

”-Gummistövlar anbefalles!”, sa vädret till mig innan jag ens var redo för promenad.

Kalla gummistövlar i kallt väder? ”-Nej tack”, svarade jag och tog på dubbla strumpor samt letade fram de sedan länge övergivna gummistövlarna. 

De hånflinade åt mig! Inga dubbla strumpor fick plats så stövlarna fick återgå till att vara övergivna till förmån för varmfodrade vinterkängor.

Regnbyxor, vattentät jacka, mössa och handskar och två tröjor senare dristade jag mig utanför ytterdörren med friskt mod.

Blött. Allting är blött. Och grått. Och sorgligt.

Utanför affären sitter A-laget och huttrar under taket, ivrigt kämpande för att fylla på den invärtes värmen.

En bit senare passeras jag av en bil innehållandes en väderblind chaufför som kör så nära trottoarkanten att en halv vattenpöl stänker upp mot min högra sida och sakta sipprar ned från midjan till fötterna.

Mina så kallade vattentäta vinterkängor har fått nog och kontaminerar mina strumpor som i sin tur förvandlar mina stackars tår, med för övrigt onödigt fina rödmålade naglar, till presumtiva isbitar.

Utmed promenadvägen står några ledsamma, frostbitna påskliljor tappert kämpandes mot vädrets makter.

I en trädgård ser jag en övergiven klotgrill med tårarna rinnandes nedför sina runda kinder.

Till och med mina absolut suveräna regnbyxor kastar in handduken mot slutet och klistrar sig som en äckligt våt filt mot mina knän.

Uppgivet vandrar jag hemåt och tänker i mitt stilla sinne: ”Min vår, min vår, varför har du övergivit mig?”