Egalias egenheter

Om du blir provocerad av rubriken så var vänlig och läs detta inlägg till slutet innan du avreagerar dig på mig, tack. :D Jo, jag tycker faktiskt att me too börjar bli tjatigt… varje ny vittnesbörd ger en känsla av ”åh, inte nu igen” och ”nej, inte en till”.  Men när den känslan kommer får en tänka lite längre än att allt fler berättelser känns tjatiga och för mycket. Det första en bör fråga sig är varför en känner sig smått utmattad när den ena efter den andra berättelsen dyker upp? Kanske för att en inte orkar höra mera? Kanske för att en inte vill veta? Kanske för att en hoppas att det faktiskt inte händer så ofta som det gör? Kanske för att en känner sig hotad av att så många, huvudsakligen män, nu hamnar i blåsväder? Om du är man själv kanske det känns jobbigt att så många andra män verkar vara skitstövlar och inte lika förnuftiga som du? Då kan du dels känna dig sviken av ”dina egna” och dels oskyldigt anklagad. Det är inte kul. I och med att berättelser kommer fram i ljuset ökar

Min vårdcentral har börjat ha öppet på helgerna så igår var jag hos läkaren för en ettårskontroll av min diabetes.  Gå till läkaren en söndag! Bara det var udda.  Läkaren i fråga hade jag aldrig träffat tidigare. Blev lite sur över det när kallelsen kom. Jag som just uppfostrat doktor D och fått med honom på min linje!  Egentligen skulle jag helst vilja gå och ta mina prover, få resultatet hemskickat och höra av mig om jag behövde hjälp med något. Det skulle spara tid, både för mig själv och den hårt belastade vårdapparaten. Men se det är man inte betrodd med som patient. Hjälper inte att säga att jag mycket väl kan tolka mina provsvar själv. Nej, det är bara att rätta in sig i ledet.  Alla människor förtjänar ju en chans så jag traskade dit förutsättningslöst och tänkte att i värsta fall kan jag mumla något och nicka lite instämmande och sen gå hem och fortsätta göra som jag brukar, eftersom det fungerar.  Jag hann inte ens sätta mig ned i väntrummet förrän nye doktorn ropade

Jag  tänker inte skriva någon detaljerad redogörelse för vad jag råkat ut för genom åren, men när ämnet blir så aktuellt som nu väcker det en del minnen och tankar. Gjorde en snabb beräkning och kom till sju. Innan jag fyllt trettio. (Tjugosex för att vara exakt.) Den förste när jag var tolv. Sen tyckte jag inte det var värt att lägga energi på att räkna mera även om jag vet att det finns fler. Sju personer som helt klart begick sexuella trakasserier och övergrepp. Det handlade inte i något fall om ord, utan om handling. Samtliga män. Dock är jag fullt medveten om att sju män inte är alla män. ;) Samtliga var svenskar, om det nu har någon betydelse? (Vilket det verkar ha för en del.)  Alla utom två var nyktra när det hände. Själv var jag inte vare sig full eller ”utmanande” klädd vid något av tillfällena vilket ofta angavs som någon konstig form av orsak på den tiden. Två av de sju var okända för mig, en var en tonårspojke, övriga var väl etablerade i samhället, med bra

Göteborg, Göteborg... kära, stackars Göteborg! Staden har varit på tapeten, inte bara idag, utan en lång tid före dagens händelser.  Ända sen det offentliggjordes att NMR skulle demonstrera idag har diskussionens vågor gått höga.  Ska vi verkligen tillåta uttryck för nazistiska åsikter på våra gator i Sverige år 2017? Saken är den att vi måste det hur illa vi än tycker om det. Grundlagen är sådan. Och den kan i och för sig ändras, men hur?  Vem ska dra gränsen och var ska den dras? Vilka åsiktsuttryck ska vi tillåta och inte?  För om vi börjar förbjuda viss yttrandefrihet och begränsar denna, sänker vi oss  då   inte till samma nivå som extremisternas intentioner? Att bara vissa åsikter får yttras och "om du inte är med är du emot"? Det är inte ett samhälle jag vill leva i i alla fall, hur mycket jag än avskyr nazism, rasism och annan extremism. Hur som helst blev dagen ett riktigt misslyckande för nazisternas del. Jag är inte ledsen för det på en fläck!  Men det är

I mitt liv har jag dansat väldigt mycket. Jazzbalett i flera år, gammaldans likaså, jitterbugg, pardans, bugg m.m. Dans har varit en stor del av mitt liv. Sen blev jag sjuk och dans och övriga fysiska aktiviteter fick läggas på hyllan. De senaste 10 åren har det känts som om diverse konstiga diagnoser haglat över mig. Jag började känna mig rätt uträknad faktiskt. Sen vände det. Eller ja… JAG vände det! Jag har faktiskt gjort det alldeles själv. Hade jag följt vårdens råd, hade jag varit ännu sjukare nu så jag valde att gå min egen väg, med gott resultat. Jag är stolt över mig själv för detta. ”I did it my way”, liksom. För ett år sedan lyckades jag på allvar vända hela min situation. Jag blev bättre på oerhört många plan. Glädjen är stor. Och energin, som återkom, är större! Under sommaren har jag insett att jag måste aktivera mig mera och började kolla upp kurser i dans. Den första jag kollade visade sig ha 65 som lägsta ålder bland deltagarna, men de fles

Det här blogginlägget har mottot "bättre sent än aldrig!" :D I förra inlägget skrev jag om min sommar, så långt. Sen har jag varit lite off och haft fullt upp med annat, så den här bloggen har blivit kraftigt åsidosatt. Ska försöka råda bot och bättring på detta.  Jag vill berätta om en dag i augusti. En speciell dag som kommer att värma mitt hjärta för tid och evighet! <3 Det var den nionde augusti och det var den dagen jag skulle få min födelsedagspresent från barnen. Det enda jag fick veta var att jag skulle befinna mig vid Korsvägen i Göteborg vid lunchtid, så det gjorde jag. Där mötte dottern upp och lotsade mig via spårvagn till yngste sonens nya lägenhet, som jag ännu inte besökt. Den ligger i Haga och är fantastiskt fin!  Där hade äldste sonen med sambo lagat en supergod lunch som vi avnjöt tillsammans.  Sen bar det iväg ut på stan. Vi promenerade utmed kanalen och det visade sig att vi skulle åka Paddan, haha! Skitkul! Har inte åkt den sen en skolresa i n

Ja, det kanske är lite tidigt att sammanfatta årets sommar redan, men om man tittar ut på vädret känns det nästan som att hösten är i antågande.  Sommaren har varit... turbulent...fast mestadels glad och trevlig.  Det var den där veckans cancerutredning i juni som stod för turbulensen och sen tog den lite tid att hämta sig ifrån. Att smälta beskedet att jag faktiskt är frisk på den punkten var i alla fall betydligt lättare än det motsatta hade varit.  Lite turbulent var det också att klippa av sig håret, men mest kul. Har inte ångrat mig en sekund och fått massor av komplimanger, men också en och annan negativ kommentar.  Maken jobbade häcken av sig under några veckor i juli och vi drog båda en lättnadens suck när han började sin semester. Dock fick han ingen vila eftersom vi direkt drog iväg på vårt "vuxenkollo" - en sjukt kul vecka som är en tradition att delta i varje år.  Under den veckan skrattar vi mer än vi gör hela året i övrigt. Vi äter ruskigt god mat, umgå

Idag kom äntligen dagen då jag hade tid hos frissan för att göra en radikal frisyrförändring. Detta har föregåtts av en lång tids funderande och velande hit och dit. ”Ska jag klippa mig alls? Och isf hur? Och hur kort?” För och nackdelar har vägts fram och tillbaka. Diskussioner med maken, rådslag med släktens frisör, min egen frisör och dottern. När jag till slut kom fram till att jag var sjukt trött på mitt långa hår förvånade jag mig själv med att bestämma mig för att fixa ny frisyr snabbt. I det inledande skedet hade jag tänkt mig någon gång nästa år! Men när beslutet väl var taget kändes det inte som jag stod ut med att vänta en sekund längre än nödvändigt. Nu kan man undra varför jag gör sån stor affär av ett hår? Folk byter ju frisyr stup i kvarten liksom. Fast har man, som jag, haft samma frisyr i femton år och dessutom har en meter långt hår, blir det en stor händelse att klippa av det. Jag har verkligen älskat mitt långa hår och min fläta och fått män

I mitten av juni hade jag, högst ofrivilligt, en veckas ”praktik” i cancerlandet. Det var minsann ingen semester! I april, vid ordinarie diabetesprovtagning, upptäcktes att min sänka var för hög. Kompletterande provtagning följde och efter några veckor fick jag veta att jag hade en M-komponent i blodet.  Detta var något jag inte ens visste fanns och aldrig hört talas om. Ytterligare provtagningar följde.  Därefter fick jag besked att mina prover såg bra ut, men att svaren, som rutin, skulle skickas till Hematologen för bedömning. Eftersom vårdcentralen uttryckligen sa att provresultaten var bra släppte jag hela grejen. Dock visade det sig att de var överdrivet optimistiska.  Det är inte första gången de klantar sig. Förutom felaktiga besked har jag upplevt feldiagnosticering, utebliven kallelse, nonchalant bemötande, felinformation och missade undersökningar. Jag övervägar starkt att byta vårdcentral! Olika läkare för olika sjukdomar, tre stycken bara senaste halvåret oc

Robotdammsugaren Vera har alltså flyttat in här. :) Hunden är totalfascinerad och så även jag. :D Igår hade Vera laddat upp sig till fullt batteri och jag satte henne på att städa hemmet. Hon skred till verket med allvar och stor energi. :D Först tog hon sikte på matbordet och krockade med en stol! :D  Efter lite stånkande och snurrande tog hon sig därifrån, hittade en öppning mellan stolarna och dammsög därefter mattan under bordet länge och noggrant.  När hon ansåg uppgiften avklarad tuffade hon vidare i matrummet och gav sig på en trasmatta. Efter en stund började hon pipa ilsket och när jag tittade i displayen talade hon om att borsten behövde rengöras. Tror fan det, när hon försökte tugga i sig hela mattan! *ASG* Jag befriade Vera från trasmattan och hon traskade vidare. Dammsög hundens matplats tills den var kliniskt ren och fortsatte sen till köket.  Köksgolvet blev snart soprent och Vera gav sig ut i hallen efter att ha krockat med några lister, möbler och väggar. Själv börja

Idag fick jag samtal från min doktor.  Han var tidigare skeptisk till min vägran att göra annat än att kostbehandla mig själv och jag har lovat honom att om inte min metod hjälper kommer jag naturligtvis att prova hans, d v s läkemedel.  Förrförra veckan tog jag nya prover. Främst HbA1c (långtidssocker) och kolesterolprover. Och idag ringde herr doktor för att meddela resultatet. Han var lyrisk och lät uppspelt!  Jag blev också lyrisk och uppspelt!  HbA1c hade nu sjunkit till normala 41, från att ha varit uppe i 93 för 7 månader sen.  Det "dåliga" kolesterolet hade sjunkit och det "goda" stigit.  Så vi babblade glatt på i bästa samförstånd.  Han frågade om jag motionerar. Jag svarade ja. Han frågade om min vikt. Minus ca 10 kg, sa jag. Han var mycket nöjd.  "Och du äter fortfarande ingen diabetesmedicin?", frågade han.  Jag svarade att det gjorde jag inte, men att jag är noga med att hålla koll på mitt blodsocker, särskilt om jag äter nåt