Vad tyst det blev!

I onsdags flyttade våra två kvarvarande undulater, Astrid och Magnus, hemifrån. 
De bor numera hos en god vän som är stor fågelentusiast och enormt kunnig. Hon är faktiskt den enda jag kunde tänka mig att omplacera fåglarna till och hon sa ja till att ta emot dem. Det är vi tacksamma för. 

Orsakerna till omplaceringen är flera. Men den största är att de två som var kvar hade sååå tråkigt! De har varit vana vid en större flock och flera kompisar att flyga med och nu när de bara var två kvar blev de liksom sittande och såg uttråkade ut. 
En annan bidragande orsak var att jag varje dag fått rulla buren in i vårt sovrum på morgonen och ut därifrån igen på kvällen för att de skulle få flyga fritt. Eftersom min kropp blivit allt sämre de senaste åren har detta blivit en allt större påfrestning samt att burstädningen blivit som ett gympapass. 

Så nu har de alltså flyttat. Tyvärr blev Astrid sjuk på kuppen. Miljöombyte kan lätt utlösa sjukdom hos dessa små fåglar. Men hon får mycket god omvårdnad i sitt nya hem, så vi hoppas på det bästa. 

Här hemma blev det väldigt tyst och tomt och det känns lite vemodigt. Jag har haft flera undulatflockar i mitt liv och detta var den sista. Inget kvitter hälsar en när man vaknar på morgonen och flera moment som varit en daglig vana i flera år är nu borta. Vid frukosten känns det som jag glömt något, för jag har ju inga fåglar att mata längre.

Å andra sidan kan vi hänga upp gardiner i sovrummet igen. Man slipper papper på golvet, "bajssanering" och fjädrar överallt. 
Och de är inte längre bort än att jag faktiskt kan hälsa på dem om jag vill. Idag fick jag höra Magnus kvitter via telefonen när jag fick en lägesrapport. Och jag vet att de har det bra i sitt nya hem. Mycket bättre än om de varit kvar här. 

Vi har möblerat om lite idag för att det inte ska se så tomt ut där buren stod. Det hjälper lite.
Tar nog några veckor att vänja sig vid livet utan undulater. Tyst och tomt är det...