Egalias egenheter

När vi skaffade hund igen, för fyra år sedan, hyste jag en förhoppning om att åter kunna köra agility.  Det visade sig snart vara en mycket fåfäng förhoppning eftersom min kropp inte duger till sådan fysisk aktivitet numera. Jag orkar inte åka på kurser, stå ute i alla väder och träna, träna, träna så mycket som behövs för att göra hunden till en bra agilityhund.  Så jag började prova andra former av hundträning, utöver den vanliga vardagslydnaden förstås. Vi har gjort konster, gömt godis, provat rallylydnad och nosework. Trevliga aktiviteter alltihop.  I början av rallylydnaden var jag helt inne på att tävla, men med tiden har jag fått inse att inte heller det funkar. Hur roligt det än är att tävla innebär det resor, tidiga morgnar och stress och det kostar för mycket numera.  Teo har hela tiden hängt med på allt och varit glad och nöjd och mycket duktig. Det är bara det att jag inte varit riktigt road... det har liksom bara känts lite halvkul. Mitt hjärta brinner för agility

Ja, idag tänkte jag på tidens gång när jag var i Göteborg och firade sonens examen. Under dagen, som innehöll presentation, lunch och firande, rörde vi oss i trakterna kring Landala, som en gång i tiden var ett av Göteborgs värsta slumområden. Det mesta är rivet för längesedan, så när som på några landshövdingehus.  På den tiden, när slummen härskade, människor for illa och fattigdomen var stor, bodde i detta områden min morfars farfar Jöns. Han var en fattig snickare och statare som flyttade till Göteborg från Östergötland 1888.  1920 togs han in på det ökända Gibraltar sinnessjukhus med diagnosen sinnessjukdom och dog av åderförkalkning ett år senare. I dessa trakter stod vi idag, på en terrass i solskenet, ca 130 år senare och skålade för sonens examen.  Tiderna förändras sannerligen och som tur är till det bättre!