Egalias egenheter

Min lilla mamma, snart 92, har länge önskat göra ett besök på det nya textilmuseet. Vad gör man inte för att hon ska bli glad? :) Så i onsdags for vi dit.  Som gammal sömmerska intresserar detta henne mycket.  Hon går inte så bra numera, benen är svaga. I sakta mak gick vi från parkeringen in på nya textilhögskolan. Museet låg i bottenplan, visserligen spände det över två våningar, men det fanns hiss.  Tyvärr visade det sig att utställningen med gamla väv- och symaskiner inte öppnar förrän till våren, så vi får göra ett nytt besök då. Men det fanns ändå mycket kul att titta på. Vi började i avdelningen för textilhistoria. Vid montrarna fanns det bildskärmar med tillhörande hörlurar. Där kunde man klicka fram olika filmer att se och höra på. Jag hittade en film om lakansväv från 50-talet. "Lyssna här", sa jag och satte på mor hörlurarna och lyssnade gjorde hon. "Jaaa" och "just det" och "sån lakansväv fick vi när vi gifte oss", kommenterade h

Det är inte lätt att känna sig liten och rädd.  Rädsla är f ö en känsla som kan bli en av våra värsta fiender. För rädsla föder hat och inskränkta tankar.  I mitt tidigare arbete med blivande föräldrar mötte jag sådan rädsla ibland. Ofta berodde det på tidningars skriverier.  När man känner att något kommer för nära inpå och man inte kan värja sig, kommer rädslan. Som när någon tidning skrev om förlossningar där något gått fel eller om svårt missbildade barn. Då fick jag ha många och långa samtal med oroliga föräldrar. Då gällde det att ge det hela realistiska proportioner. För tidningar skriver om det som säljer, det som har ett s k nyhetsvärde. De skriver t ex aldrig om alla de hundratusentals förlossningar som går bra och inte heller om alla de barn som föds friska och fina, vilket förstås är de allra flesta. Självklart ska man vara riskmedveten, men man ska ha en realistisk riskmedvetenhet.  Nu känner jag igen denna rädsla i sociala medier. Man läser tidningar. De skriver om

Här i staden pågår nu Street Art Festival för andra året i rad. Förutom en massa olika event är huvudattraktionen ett antal hitbjudna konstnärer som målar på gator och väggar.  Helt fantastiskt! :) Vi har redan ett antal fina konstverk från förra året och nu får vi ännu fler. Bl a ett som ser ut att bli helt underbart, på husgaveln i grannhuset på gatan där vi bor.  Det är så kul när det händer lite på stan. Idag gick jag och hunden en rejäl promenad och tittade på konstnärer i arbete och även en del färdiga konstverk.  Det händer saker med folk den här veckan som No Limit Borås pågår. :) Många mer än lilla hunden och jag var ute och tittade. Folk samlades vid olika väggar och gatstenar och fotade. Och folk pratar med varann! Det var längesen jag pratade med så många okända människor på en promenad!  Först var det en liten tant som inte visste vad som pågick men blev positiv när jag förklarade. På ett annat ställe var jag ensam publik vid tillfället och då vände sig konstnären

”Vad? Vem? Varför?”, undrar du säkert nu, kära bloggläsare. Jo, nu är jag så trött och less och sitter här och funderar på att ta en rejäl paus från facebook. Mitt vanligtvis långa tålamod börjar liksom komma till vägs ände. Det här blogginlägget tenderar att bli långt. Har du ork nog att läsa eller gör du hellre ännu ett meningslöst test på facebook? Först en historisk tillbakablick. En gång var Sverige ett fattigt land. En gång levde vi i största armod. Folk dog av svält, sjukdomar och umbäranden. Ca en miljon svenskar utvandrade till Amerika och en hel del till andra länder i hopp om att överleva och rent av få det bättre.  Vissa blev lurade av oseriösa människor som lovade guld och gröna skogar. En del dog på båtarna som skulle föra dem till ett bättre liv. För vissa gick det bra, för andra, som t ex min morfars far, gick det sämre. Han återvände hem efter nio år och det enda han hade med sig var sin amerikakista och den var tom, men han överlevde iaf. (Den är inte t