Egalias egenheter

Idag har matte varit jättetråkig!! Hon har bara suttit och liggat hela dan! Fast jag vet varför. Hon har väldigt ont, det vet jag. Jag känner det och förstår det, så jag har pussat på henne massor och inte tjatat på henne alls. Jag har gett henne flera av mina leksaker under dagen, för att pigga upp henne lite. Istället har jag "tjatat" lite på husse och E, men dom har varit snälla och gått på promenader med mig. En bra sak som matte kommit på är iaf att hon hämtar hit Sophie lite då och då. Sophie är en finfin goldentjej som jag gillar jättemycket. Hon är i huset bredvid vårt på dagarna så det är nära att hämta henne och det gör matte. Sen leker vi en timma eller två och har jättekul. Matte kom på det för hon tyckte att jag umgås för lite med andra hundar och Sophies matte och husse tycker åxå att det är en bra idé. Vi leker tills vi blir trötta, Sophie och jag. Sen gosar vi och vilar lite. Det är mysigt.

Det var en liten känning av vår på dagens promenad. Solen lyste och fågelkvitter hördes. Det töade lite varstans. Här kommer lite bilder: Bara liiite is: Forsen såg nästan ut som guld i solskenet: Det verkade dock kallt att bada! ;) Liten iskant kvar på Viskan bara: Skuggor betyder sol,,, gott! Här har solen inte kommit åt dock: Teo´s intresse för matte är inte stort just nu. Han spanar efter tjejer ständigt! ;)

  Jag fick en hel del respons på mitt förra blogginlägg med samma rubrik som ovan. Det verkar vara så att klimakteriet är något man ska genomlida i tysthet och inte prata om. Det verkar vara något att skämmas för? Känslostormar och psykisk berg- och dalbana verkar vara helt ok om man är tonåring eller gravid och möts av sympati och förståelse,,, men när man av samma anledning drabbas av detta i högre ålder ska man tydligen skämmas, skärpa sig och bli kallad häxa? Just för att vi pratar så lite om detta ställer det till mer problem än nödvändigt! Just för att vi försöker tiga ihjäl det, väcker det skuld och skam. Det är fråga om hormoner som löper amok för guds skull! Det är inte så att man blir tokig eller blir en sämre människa. Bra dagar tycker jag det hjälper att tänka på det hela med lite humor. Dåliga dagar bör man vara rädd om sig och pyssla om sig själv lite extra. Och när det känns alldeles för jävligt kan man alltid söka tröst i musiken. Här kommer några förslag för o

"- Nu ger vi fasen i örat", sa matte! Alltså, jag har två öron precis som alla andra. Det ena tippar fint i toppen och det andra står rakt upp. Öron ska inte stå rakt upp om man är en Sheltie, som jag. Så matte har jobbat länge med det där örat. Och ja,,, örat har åxå jobbat,,, åt motsatt håll liksom. Matte säger att jag inte blir någon utställningshund nu p g a det dumma örat. Jag vet inte vad en utställningshund är, men om det är fråga om att stå still och se söt ut är jag ganska bra på det i och för sig. Fast å andra sidan kan jag ju lika gärna göra det hemma istället. Jag hör i alla fall bra med båda mina öron,,, när jag vill och när det inte luktar gott av hundflicka. ;) Och nog är jag söt ändå,,, med ett öra upp och ett öra ner? Kram Teo

Detta blogginlägg innehåller svordomar och grovt språk. Barn och känsliga läsare läser vidare på egen risk! ;) Idag strejkade teven. Eller snarare fick jag inte igång den. Maken har införskaffat en sån där liten käck box med sjuttioelva kanaler, i synnerhet med sport på. Jag kan ingenting om små dumma boxar. Jag ville titta på åttan. Tevehelvetet ville ingenting alls. Det var inte ens myrkrig på den,,, den var helt svart. Efter vilt knappande på två fjärrkontroller var den fortfarande helt svart. En svart teve är ungefär lika katastrofalt som ett världskrig i mitt tillstånd! Jag funderade en kort stund på att ringa maken och fråga hur jag skulle göra, men beslöt mig för att bespara honom mitt upprörda sinne. I normala fall hade jag varit kreativ och hittat en lösning. Nu blev jag bara,,, explosiv? De två alternativ jag ansåg kvarstå med tevejäveln och puckoboxen var att antingen slänga ut hela skiten eller att börja gråta. Eftersom maken inte skulle bli glad alls om jag gjorde