Egalias egenheter

Hej alla! :) Nu har det varit jul och jul är kul. :D Den här julen har jag fått två nya kompisar. Dagen före julafton kom ALLA husses och mattes barn, deras tjejer och killar och så de små barnbarnen. Allihop på en gång. WOW! Det var jättemysigt för jag älskar allihop och det var alltid någon som lekte eller gosade med mig. Utom när de åt för då passade jag på att sova. Det tar på krafterna att hålla koll på en sån jätteflock, men jag måste ju det, vallhund som jag är. På julafton åkte vi till några andra som jag gillar mycket och det var också mysigt. Bl a var moster där och henne tycker jag mycket om, men ännu mer gillade jag att hon hade med sig en kompis till mig! :) Den allra sötaste lilla, svarta hundvalp som var en liten flicka. Hon luktade gott, men var pytteliten så jag var försiktig. Och hon var tuff med, hon fräste åt mig när jag blev för närgången. *S* Julklappar fick jag också. Två roliga leksaker och en påse av mitt favoritgodis. Men det allra bästa med hela jul

I onsdags började jag känna något slags diffus magplåga! Den gick liksom inte att definiera. Ibland kändes den och ibland inte. Man kan ju börja undra? Det onda satt över hela magen nästan, i alla fall från naveln och nedåt, men ibland gjorde det ont uppåt också samt åt sidorna. Eftersom jag inte hade några övriga symptom såsom illamående, feber, problem med att äta, med naturbehoven eller med de kvinnliga delarna av min anatomi, avvaktade jag. På torsdagen var det värre! Det gjorde ont så fort jag rörde mig! I fredags var det nästan lika illa och igår var det bättre. :) Jag funderade vidare på vad detta kunde vara och när jag insåg att jag inte hade ont alls när jag satt eller låg ner, men nästan hela tiden när jag rörde mig, trillade polletten ner! Jag har ju varit piggare på sista tiden. Har både orkat mer och kunnat göra mer än på väldigt länge. Och i tisdags skurade jag duschen. Var enda kakelplatta. Den är helkaklad. Så jag stod på tå och sträckte mig högt, stod böjd som en

Ja, för ni julstökar väl? ;) Många av mina vänner verkar göra det, har jag sett. Sedan ett antal år tillbaka har jag minimerat julstöket till en, för mig, rimlig nivå. Jag vill gärna ha det städat och fint till jul, det vill jag. Men jag börjar i god tid. Dock inte så god tid som de som måste ha hela huset sanerat till första advent! :D Om man storstädar till första advent är det ju skitit till jul igen. Inte rationellt! Alltså åker adventsljusstakarna upp här i skitiga fönster. Huvudsaken är att det lyser fint. :) Fönstren är dock putsade nu, tack vare maken som är en fena på denna syssla. Puss på dig! I sovrummet är gardinerna bytta, inte för att det är ett måste p g a julen, utan för att där inne flyger dagligen sex undulater som, var och en, släpper en bajs i kvarten. Det är trevligt med rent till jul, som sagt. Och undulatbajs räknas inte som en juldekoration. ;) Så lite extra städat blir det, vilket är klart dagen före julafton och sen får det duga. När det gäller julma

Det snöar i Jerusalem och här i Norden har vi plusgrader och gröna gräsmattor. Det är knoppar på rhododendronbusken utanför balkongen och i morse hörde jag fåglarna kvittra innan det ännu ens ljusnat. Någon tokig politiker har fått för sig att Sverige inte finns och årets julklapp lär vara en råsaftcentrifug! Vem behöver en sådan? Dyra är de också! Skänk pengarna till behövande istället. *suck* I sociala medier når tjafset om pepparkaksgubbar nya nivåer. Jag måste ha missat något?! Är någon ny pepparkaksgubbeskandal under uppsegling? Eller är folk fortfarande insnöade på förra årets pepparkaksgubbedebatt som visade sig vara ett totalt missförstånd? Och alla naiva människor som delar statusar i stil med "rör inte våra pepparkaksgubbar i våra svenska luciatåg" rör mest ett antal ondsinta rasister till tårar av lycka över att få fin hjälp att sprida budskapet och protesten, när det inte finns ett skvatt att protestera över. Är inte lucian alldeles för vit förresten? Bo

Det är vinter och det snöar. Den senaste veckan har vi haft storm, regn och snöfall och temperaturen har åkt upp och ner som en jojo. Detta borde ha resulterat i ofantligt mycket värk, smärta och utmattning för min del. Igår hjälpte vi dottern att flytta. Inte för att jag lyfte och bar de tyngsta grejerna men jag bar en del kassar, mindre saker och lättare lådor. Det blev ganska många vändor upp och ned för trapporna. På kvällen hade jag ont i fötter och ben. Samma ont som en frisk människa kan få av att göra något extra och lite ovant. Som det har varit de senaste femton åren borde jag idag tillbringat dagen liggandes, med svår värk och totalt slut. Men jag mår över förväntan! Lite trött i kroppen visserligen, men inget mer. Jo, det värker en liiiiten aning i ryggen om jag riktigt känner efter. :D Det är en baggis. Min vana trogen har jag inte planerat in någonting denna söndag eftersom en vilodag brukar vara ett måste efter sådan aktivitet som igår. Nu funderar jag på att stä

Hej alla! Det var längsedan jag skrev här. Det blir så när man är en upptagen hund. Men allt är fint med mig och min flock. Husse är borta igen, i det där Växjö. Han har flängt bort och fram hela hösten och dessemellan sitter han här hemma med stora, tjocka böcker och läser och läser. Ibland lyckas jag störa honom, hehe. Jag hoppar helt enkelt upp och ställer mig mitt i boken, så att han måste ägna sig åt mig istället. Man får ju inte vara dum! :D Matte och jag tar långpromenader varje dag och jag har allt fått lite sprätt på tanten, tycker jag. Hon går fortare nu, oftast i alla fall. Idag var vi på promenad i en stor park där stans största lekplats finns. Där får jag inte gå in, säger matte. Men idag tvärstannade jag vid ingången till lekplatsen för jag hade fått syn på något. Det såg ut som två stora hundar som låg där!! Och jag som älskar andra hundar! Till slut gav matte med sig och vi gick in på lekplatsen, fast hon sa bestämt till mig att jag inte fick kissa där inne. Som om

Det har hänt något oväntat med mig de senaste månaderna, ja senaste halvåret kan jag nog säga. Jag mår bättre!  Det har jag ju gjort periodvis förut också, men denna gång är det annorlunda. Skoven har kommit mera sällan och de som kommit har varit lindrigare än de brukar vara. Jag orkar mera och återhämtar mig snabbare. I många år har jag bara orkat göra en sak per dag... i bästa fall. Nu kan jag ta en paus och sen fortsätta med något och ibland till och med fortsätta med en tredje sak efter ytterligare en paus! Det har jag inte orkat på många år och i veckan kom jag på mig själv med att med förvåning inse att "men jag orkar ju det här också!" Jag blir visserligen trött fortfarande, men inte lika medvetslöst trött som förut och jag har fortfarande ont, men inte lika ont som tidigare. Jag orkar sällan en hel dag utan att sova så här års, men jag behöver inte sova lika länge och det händer oftare att det räcker med att jag sätter mig och vilar en stund, utan att s

Det hände sig för några veckor sedan att jag fick syn på en lampa. Det var en bild på nätet jag fastnade för. Lampan i fråga kunde man göra själv och den var snygg, tyckte jag. Så jag bestämde mig för att försöka mig på detta projekt. Så här går det till: Man tager ett större antal virkade små dukar i valfri kulör. Man kan virka dem själv eller köpa dem på loppis eller rota hemma hos morsan. :) Jag använde mig av alla tre varianterna, för det går åt rätt många små dukar, fler än man kan tro. När antalet dukar är omfattande blåser man upp en ballong till önskad storlek. Sen börjar den kladdiga delen av jobbet. Med hjälp av tapetklister limmar man fast dukarna på ballongen. De måste limmas lite omlott för att lampan ska hålla ihop sedan. När ballongen är täckt med dukar stryker man ett lager lim över alltihop, knyter fast ett snöre i ballongen och hänger den på tork i ca ett dygn. När det hela torkat ordentligt gör man hål på ballongen och tar bort den. Till detta använde jag en

Det är en fördel om du läser dessa inlägg innan du läser nedanstående: Prolog, Del 1, 2, 3 och 4. Ja, jag skulle alltså inte ha en karl mer i hela mitt liv! Jag skulle leva för mina barn och mina hundar. Det gick ju bra... i ca tre månader, haha! :D För då dök L upp i mitt liv. Fast i början var vi bara vänner. Och jag var fast besluten om att så skulle det förbli. Men det var ju L... med de vänliga ögonen och det sunda förnuftet. L som lyssnar och respekterar mig. L som får mig att skratta och som tycker om mig för att jag är just den jag är. L som aldrig skulle gifta sig igen och det kändes betryggande för det skulle definitivt inte jag heller! L som hade sett och upplevt så mycket att han direkt förstod vad jag pratade om, när jag berättade om J, S och P.  Det är L som får mig att känna att jag duger som jag är. Det är L som säger att jag är underbar och att han älskar mig, men inte av egoistiska skäl eller med någon speciell baktanke, utan just för att han menar det

Om du inte läst tidigare delar bör du börja från början. Här är länkar: Prolog, Del 1, Del 2 och Del 3. Allt eftersom tiden gick kände jag mer och mer att förhållandet var outhärdligt fel. Man ska inte känna så i en relation, men ska inte vara rädd, otrygg, låg, nere, deppig, osäker m.m. Man ska inte kastas mellan hopp och förtvivlan! På våren, detta år som jag äntligen fick stopp på eländet, var det stora skriverier i tidningarna om en specifik händelse som S var oerhört fascinerad av. Knutby. Minns ni det som hände i Knutby? Om inte, kan ni läsa här: Knutbydramat S och jag läste allt om denna händelse och diskuterade det mycket. S skämtade mycket om pastorns roll och uttryckte beundran över hans förmåga att få andra dit han ville. Själv var jag mer lågmäld kring detta, men ju mer tidningarna skrev, desto mer intresserade jag mig för barnflickans roll i det hela. De beskrev henne som hjärntvättad och manipulerad. Men det var när tidningarna började ägna sig åt mer ingåend

Om du inte läst tidigare delar bör du göra det först. Du hittar dem här: En destruktiv relation - prolog , En destruktiv relation - del 1 och del 2 Ja, hur kunde jag hamna i en sådan här relation? Och varför lät jag den pågå så länge? Det har tagit mig lång tid, mycket efterforskningar och läsande och mycket tänkande att förstå. Det jag nu skriver är inte menat som något slags försvarstal, utan mera som en förklaring. För det första: Har man aldrig träffat en människa med psykopatiska och manipulativa drag är det oerhört svårt att genomskåda personen i början. Och när du väl gör det är det ofta för sent. För det andra: Jag var ensam och utsatt, som jag skrev om i tidigare inlägg. Jag hade länge levt med en känsla av att mitt liv inte hade så mycket mer positivt att komma med. Så jag klamrade mig fast vid denna "räddningsplanka" som en drunknande och var tacksam över att någon kunde älska mig över huvud taget! För det tredje: Hela jag skrek efter trygghet jus

För att ha behållning av detta inlägg bör du först läsa Prolog  och En destruktiv relation - del 1 Det första halvåret var suveränt bra. Allt var bara så underbart som det kan vara när man är nyförälskad och känner att man är på väg att börja ett nytt liv. Jag var glad och lycklig.   Så hände det sig en dag att en för mig okänd man, gick in på min sida på den där sajten, där jag och S först hade träffats och skrev en rätt alldaglig men trevlig hälsning. Jag besvarade den inte ens eftersom jag inte var intresserad, men redan samma eftermiddag fick jag telefonsamtal från S som var upprörd och frågade om jag "spelade dubbelspel", som han uttryckte det. Jag svarade att det gjorde jag absolut inte, men han fick mig ändå att känna dåligt samvete när han berättade hur mycket jag betydde för honom och att han trodde att han och jag hade något speciellt tillsammans. Dåligt samvete för något jag inte hade någon del i... skumt! Vi redde i alla fall ut det hela och saken var ur vär

I detta blogginlägg finns en del hänvisningar till tidigare händelser. Dessa finns beskrivna i inlägget  Prolog. Det här är en svår historia att berätta. Inte så mycket p g a känslorna kring denna period av mitt liv, utan mera för att jag undrar om jag ska lyckas förklara något som jag knappt själv ens förstår!  Varför skriver jag alls om detta då? Jo, för om det kan få en enda människa att förstå något om sådana här relationer, en enda som är på väg in i en, redan inne i en eller ser på utifrån, så är jag nöjd. Så det känns som att det är dags nu. Att skriva något om en destruktiv relation, alltså. Det har gått tillräckligt lång tid och jag har fått tillräcklig distans för att kunna se det hela med något mer objektiva ögon. Under en period av mitt liv hamnade jag alltså i en sådan relation. Det förvånar mig fortfarande och ändå inte. Jag har alltid varit den starka, den som ingen trampar på, den som vänder ryggen till och går om hon blir illa behandlad. Hur som helst befann

Känner du negative Nisse? ;) Han är en rätt vanlig person och du har säkert minst en sådan i din omgivning. Nisse finns även i en kvinnlig variant vars namn är okänt. Negative Nisse måste alltid klaga på någonting! Är det inte politiken så är det ekonomin, maten eller vädret. Det är snudd på omöjligt för negative Nisse att säga något positivt utan att lägga till ett "men..." och så kommer det ett gnälligt avslut. Medan vi andra kan ha gnälliga dagar eller bli tillfälligt irriterade och sura är Nisse konstant negativ. Problemet med negative Nisse är att det inte går att värja sig mot honom. Hans ständiga klagomål på än det ena än det andra lägger sordin på de flesta i hans omgivning och gör att människor drar sig undan. Följden blir att Nisse då får ytterligare en sak att klaga på. De trevliga människorna i Nisses omgivning försvinner ju! Detta tycker Nisse är ett elände men funderar inte för en sekund på att det beror på honom själv, utan har, som sagt, fått ytterligar

Detta blogginlägg är en prolog inför kommande inlägg om relationer, för att ge lite bakgrund till vad som hände sen. En gång hade jag en man. Han var mina barns far, den jag trodde jag skulle åldras ihop med. Det blev inte så. Han blev sjuk, svårt sjuk. Mer om det behöver inte nämnas här. Hur det är att vara gift med någon som är svårt sjuk, vet bara den som varit där själv. För er som inte varit där kan jag berätta lite om hur det blir. Man slutar vara jämbördiga partners. Den friska partnern blir mamma, sjuksköterska, vårdnadshavare. Om barn finns med i bilden, som i mitt fall, får man ytterligare ett barn att ta hand om. Ett stort barn, som gör sig själv och andra illa, oavsiktligt. Hur det än slutar, i vårt fall med överlevnad och åtföljande skilsmässa, är det oftast en tragedi. En livskris full av ångest och dåligt samvete. I mitt fall var det ett val mellan pest och kolera. Man lämnar inte en sjuk människa. Samtidigt måste man ta hand om sina barn. När man inte kan g

Jag är lite dålig på att blogga nu, tycker jag. :) Det blir så då och då. Jag vill gärna skriva positiva och roliga saker eller sådant som engagerar. När jag själv känner mig lite "off" och oengagerad blir det därför inte mycket skrivet. För hur kul är det att läsa en massa gnäll? *S* Men nu tänker jag i alla fall gnälla lite, för även om det finns så mycket positivt i min tillvaro är det värken som har övertaget just nu, tyvärr. Det är höst och blir allt kallare. Efter en ljuvlig sommar med massor av värme då jag mått riktigt bra, slår kylan till värre än någonsin i min kropp. Tandvärk i hela kroppen, kan det beskrivas som. Eller svår träningsvärk som aldrig går över. Varje steg gör ont, varje gång jag använder händerna blir jag påmind om den eländes sjukdomen. Den här veckan har varit synnerligen besvärlig, måste jag säga. Stundtals har gråten varit nära, stundtals har jag kommit på mig själv med att hålla andan för att det gör så j ä v l a ont. Det är skit! Svårt att

Fotade lite höstbilder på promenaden idag. Jag gillar verkligen färgerna på hösten. :) Det jag inte gillar med denna årstid är att det hela tiden blir mörkare och kallare, så jag brukar känna mig extra glad när vintersolståndet kommer för då vänder det. :) Men färgerna så här års är underbara. Som vanligt så kan ni klicka på bilderna för större format.  Även en vissen rabatt har sin skönhet      En rhododendron som inte har alla chips i påsen hade tagit fel på årstid. ;)    

Idag har vi firat lilla mor, som igår uppnådde den imponerande åldern av 90 år! :) Idén om att ordna ett kalas för henne kom sig av att hon själv inte tyckte att hon orkade bjuda hem gäster och att hon hävdade att 90 år inte var något att fira. (Fast jag tror att hon fiskade lite med det där sista.) Eftersom mamma är mycket bilintresserad, dotter till en droskägare som hon är, så föddes idén om att fixa fram en häftigt bil som skulle transportera henne till kalaset som skulle hållas hemma hos maken och mig. Konspirationer och diskussioner med min syster ledde till bil, middag, tårta och andra trevligheter, med de inbjudna släktingar som kunde vara med, vilket var nästan alla. Och bilen fick vi tag i. En Studebaker, årsmodell 1931! När den bilen tillverkades var mor 8 år gammal och när man ser den förstår man verkligen hur gammalt 90 år är! *S* Hon anlände således stilfullt till kalaset och denna inledning på firandet var en fullträff, hon sken som en sol. Chauffören hade